Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J. E. Östrup: Där forntid och framtid mötas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’254
geografien
kats med en av den nutida världspolitikens mest spännande
framtidsfrågor.
Vid början av 1800-talet härskade den svärmiska sekten wahhabiterna
i mellersta Arabien. Denna sekt stiftades i mitten av 1700-talet av scheiken
Abdul-Wahhab, efter vilken den fick namn. Den gestaltade sig närmast
som ett slags mohammedansk puritanism och kom därför naturligtvis i
fientligt förhållande till statsreligionen islam och dennes förnämsta
målsman, kalifen i Konstantinopel. Vid början av 1800-talet kunde
wahhabiterna rent av erövra själva Mecka, men Ibrahim paschas fälttåg 1818
bröt deras makt. Deras huvudstad Dereya förstördes, och de lyckades
aldrig mera hävda sitt inflytande utanför själva Arabien. Några årtionden
senare började de dock åter göra sig gällande under ledning av
härskareätten Ibn Suüd, som tagit säte i Riad.
Under 1800-talets senare hälft uppstod i det nordligare belägna Hail
en annan härskaresläkt, Ibn Reschid. Den mäktigaste av denna ätt,
Mohammed ibn Reschid, samlade alla schemmar-stammarna under sin
spira, och araberna i Syrien började redan drömma om, att han var den
med längtan motsedde hjälten, som skulle befria dem från turkarnas ok.
I en följd av strider slog Mohammed ibn Reschid vvahhabit-fursten i
Riad; sedan blev han själv, sannolikt 1898, dödad av en brorson, och
turkarna torde ej kunna fritaga sig från att här ha haft sin hand med i
spelet. Efter den kraftfulle Mohammeds död gick det tillbaka för
härskarätten i Hail, och emiren i Riad kom åter i förgrunden, så alt den
turkiska regeringen såg sig föranlåten att slå om och nu lämna Ibn
Reschid sitt stöd. Det är en årtusen gammal statskonst, som turkarna
här följa. Den går ut på att lära stamhövdingarna vid rikets gränser
slita ut sig i inbördes fejder, i det att man ständigt understöder den, som
för ögonblicket är den svagaste.
Den arabscheik, som har herraväldet i Kuveil, var en vasall under
wahhabit-furslen Ibn Suüd. Följaktligen måste han av turkarna
betraktas som fiende, och enär Kuveit ej ligger särdeles långt från den
turkiska garnisonsstaden Basra, var hans ställning långt mera utsatt än hans
avlägsne länsherres. Det föll sig då naturligt för scheiken i Kuveit att
se sig om efter andra och mäktigare beskyddare, och det är en självklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
