Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. H. von Schwerin: Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
300
sina svarta och arabiska soldater, om man så kan benämna detta
sammanrafsade slödder, att begå de mest exempellösa skändligheter mot de
arma infödingarna.
Expeditionernas tillvägagångssätt var vanligen följande. Efter
ankomsten till den utsedda platsen, vanligen en större negerby, anlades först en
zeriba, d. v. s. ett befäst, med trädstammar omgivet läger, mot vilket
infödingarnas förgiftade pilar intet förmådde. Därpå trädde man i
vänskaplig förbindelse med ställets hövding och visade i regeln den nye vännen
sitt intresse genom att deltaga i en väpnad expedition mot någon av
hans grannar, med vilken han låg i liendskap. Ett dylikt tåg, som
vanligen utfördes om nallen, var snart avslutat. Byarna brändes,
människorna nedskölos eller tillfångatogos, elfenbenet och boskapen tillföllo
främlingarna såsom belöning för deras välvilliga handräckning.
Nu inledde »jägarna» underhandlingar med vännen negerhövdingen
och hans folk för att på något sätt avlocka dem deras elfenben. Stundom
erbjöd man dem den nyligen rövade boskapen i utbyte. Krävde denna
affärsmetod för lång lid, togs elfenbenet helt enkelt från sina ägare, ty nu
var det slut med vänskapen. Ville dessa icke utan vidare finna sig i en
dylik transaktion, utspunno sig snart blodiga strider, varunder infödingarna
massvis nedskötos eller infångades, varpå de fördes i säkerhet till zeriban
för att sedan säljas som slavar.
Jämte elfenbensaffärerna drevo nämligen dessa delvis uniformerade
rövarband en vittförgrenad slavhandel, trots kediven Ismails däremot
utfärdade officiella förbud. Alt handeln med människovaran, »det svarta
elfenbenet», var ännu mer lönande än den med »det vita elfenbenet»,
hade de mindre ömsinta köpmännen snart kommit underfund med.
I själva verket var emellertid Egyptens härskare, även om han varit
uppriktig (vilket ingen trodde honom om), oförmögen att göra slut på ett
så gammalt inrotat bruk som slavhandeln i Ost-Sudan, där den idkats
från urminnes tid. Ismails egyptiska ämbetsmän voro nämligen alla från
Kairo till Gondokoro intresserade av att denna slavtrafik bibehölls, då
de direkt eller indirekt därav drogo stora fördelar. Ja man visste till och
med berätta, att de i Sudan stationerade egyptiska officerarna fingo sin lön
till stor del utbetald i slavar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
