Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Einar Haffner: Från en resa i Nordamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4(450
geografien
vi till en station, ett par ensamma hus mitt ute i det oändliga sandhavet.
Husen ligga i en vacker oas av gräs, blommor och buskar, som
invånarna på stationen ha skapat med stor möda genom konstgjord
bevattning; vattnet måste de skaffa sig genom järnvägen, Ökenjorden är icke
ofruktbar, det är bara vattnet som saknas, och därför användes nu i denna
del av Amerika allt mer och mer av vattnet i floder och sjöar till
bevattning av det torra landet. Kanske den tid en gång kommer, då
Mo-haveöknen har upphört att finnas till, då grönskande vidder utbreda sig
där, varest nu ökensanden råder. Men visserligen kommer det att dröja
länge ännu.
Så varmt det är här i öknen! Solen lyser från en molnfri himmel,
och det har den gjort hela månader i sträck. Alla fönsterna i
järnvägsvagnarna äro väl stängda, för att icke den fina sanden skall tränga in,
men det är icke möjligt att hålla den helt och hållet ute, och luften inne i
vagnarna blir småningom tung och kvävande. När man så aftonen förut
har haft nära nog vinterköld och har klätt sig därefter, är det icke
underligt, om värmen till sist blir outhärdlig. Så måste det vara i
Sahara, så måste solen skina även där, sådan måste luften kännas även
där. Över bänkarna hänga alla de resande, trötta, bleka och slappa.
Ingen förströelse har längre någon dragningskraft, icke ids man prata,
icke läsa. Bara det bleve slut någon gång!
Med ens går en rörelse genom vagnen. Se där, långt borta, en blå sjö;
spegelblänk och frisk ligger den där, bred och stor sträcker den sig ända
till foten av fjällen. Men kan det vara möjligt? Konduktören skakar på
huvudet med ett föraktfullt småleende. Och i samma mån, som vi närma
oss sjön, blir den mindre — slutligen se vi den ej mera. Nu äro vi,
dälden skulle ha legat. Vitt och brett är marken här betäckt med ett
vitt ämne, om det är salt eller kalk är omöjligt att se från vagnen;
kanske det är speglingen av den blå himlen i det vita, som har
frambragt sjön.
Äntligen, fram på eftermiddagen tyckes öknen taga slut. De
halvdöda resenärerna leva plötsligt upp, ty se, där är en flod, en verklig,
rinnande flod, mitt i öknen! Det är Mohavefloden, som kommer från
bergen i söder. Den slutar i ökensanden, och här nederst är den därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
