Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arthur Baessler: Bland australnegrer i Nya Sydwales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
604
geografien*
heller aldrig sett honom arbeta; det försäkrades mig dock, att ban rådde
om två hästar, med vilka han förtjänade pengar. På vederbörande själv
kunde man verkligen icke se, att han var jordägare; rikedomen hade ej
förändrat vare sig hans yttre eller hans inre människa. Han såg lika
torftig och snuskig ut som sina bröder och tiggde alldeles som de.
Om en svarting ej trivdes på en station, kunde han flytta över till en
annan. Ej heller där behövde han stanna kvar, ulan kunde antingen
draga vidare eller ock flytta tillbaka till den första; på varje station måste
man taga emot honom. Vid Wallagasjön stannade negrerna gärna kvar,
så vänlig var föreståndaren, som alltid blev ledsen, när någon ville flytta
sin väg.
Systemet i dess helhet är ej inriktat på att uppfostra rasen till ett
levnadsdugligt folk. Detta är heller icke erövrarnas avsikt; de unna nog
negrerna en angenäm tillvaro, men de komma ej att gjuta några tårar,
när släktet dött ut och landet tillfaller dem själva. Så särdeles länge
kommer icke detta att dröja. Av fullblodsaustralier finnes blott helt få
kvar, och ännu färre födas, därför att negrerna sällan ingå förbindelser
med varandra. De unga flickorna trivas ej mer med livet ute i skogen;
de uppsöka städerna, där de jaga från nöje till nöje, ofta föra ett
lättfärdigt liv och snabbt gå sin undergång till mötes. Halvbloden åter skola
en dag stå inför nödvändigheten att behöva arbeta, om de ej vilja svälta
ihjäl. Även de komma snart att undanträngas av den vite mannen.
De svarta, som jag lärde känna, ägde alls ingen moralisk stadga.
De, som bodde vid Wallaga-stationen, kallade sig visserligen kristna, men
många visste ej, huruvida de voro döpta, ehuru de påstodo sig vara vigda
enligt kristen sed. De voro i själva verket hedningar i detta ords fulla
bemärkelse.
Vigselceremonien hade en egendomlig orsak. Under hela den tid
föreståndaren skött stationen, hade de svarta levat helt fredligt med
varandra, även som man och hustru, så länge den ömsesidiga böjelsen varat.
Men svalnade känslorna, så körde mannen helt enkelt ut hustrun och
tog sig en annan ledsagerska, medan hustrun likaledes såg sig om efter
någon ny man. Eller ock avvek hustrun med en älskare och
överlämnade åt sin make besväret att söka upp en ny hustru åt sig. Dessa idyl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
