Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björn Helland-Hansen: Om havsforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
62(5
geografien
berett många överraskningar. Man har funnit djupa sänkor nära land på
flera ställen. 160 km. norr om Portorico finns det en dylik sänka på 8,341
ni.; det är det djupaste ställe man har funnit i Atlantiska havet. Det största
djup, man över huvud taget känner till, 9,636 m., har man funnit i
närheten av den lilla ön Guam i Stilla havet. A andra sidan har man stött på
spetsiga käglor av många tusen m. höjd, som plötsligt skjuta upp från en
djupliavsslätt nästan ända upp till ytan. Det finnes flera dylika käglor i
Atlantiska havet.
Många käglor nå ännu högre upp, så att de bli synliga, t. ex. S:l
Helena i södra Atlanten eller Jan Mayen i Norra ishavet. Dessa små
öar ha flera tusen meters djup runt omkring sig. Oregelbundenheterna
på bottnen spela en stor roll för telegrafkablarna; det har gång på gång
hänt, att man icke har kunnat lägga dem, där man har velat, därför alt
det på detta ställe har varit bergskedjor och bergstoppar med branta
sluttningar i vägen. I regel är emellertid de stora havens botten
tämligen jämn; den är för det mesta som en stor slätt med svaga lutningar.
Lödningarna ge i allmänhet icke intryck av, att marken går upp och
ned i samma grad som mångenstädes på fasta landet; förklaringen är
den, att havsbottnen jämnas ut genom allt det, som sjunker ned och
lagrar sig därpå, medan bergen på land till större delen utformas av
floder och is. Vi skola för övrigt längre fram återvända litet till denna
fråga om havsbottnens form.
Vi ha hört, alt det var en allmän tro intill mitten av förra
århundradet, att det icke kunde finnas levande varelser på större djup än c.
500 m. Men så kom ett par naturforskare och kullkastade denna tro. Den
ene var norrmannen Michael Sars; han var den tiden präst i närheten
av Bergen, men blev sedan professor i Kristiania, och av intresse för
zoologi reste han omkring på fjordarna och använde en bottenskrapa för att
samla djur. Han fick ideligen djur i skrapan, ej blott på de översta 500
meterna, utan så långt ned ban över huvudtaget nådde med sina redskap *).
Han kunde ej finna någon gräns nedåt för livet i havet. Hans rön ådrogo sig
uppmärksamhet inom den vetenskapliga världen, och de väckte stort intresse.
Nästan samtidigt kom den store svenske naturforskaren Lovén till samma
*) Redan ådagalagt som sagt av J. Ross i Norra ishavet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
