Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kants lära - Sedeläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med avseende på Kants lära om sedelagen som
en i människornas andeliv en gång för alla ofrånkomligt
inneboende realitet, på vilken han bl. a. anser sig
kunna bygga sina satser om människans frihet, själens
odödlighet och Guds tillvaro, vilja vi, utan att här
närmare söka utveckla frågan om hållbarheten hos
en sådan ståndpunkt, endast hänvisa till den
moderna forskningens uppfattning i spörsmålet rörande
människans moraliska medvetande eller samvete.
Moralen, vilken i sista hand grundar sig på en känsla,
är först och främst ingen bestående, konstant faktor
hos människan, utan bildar en föränderlig
utvecklingsprodukt, som uppkommit genom förmedling av
sympatien eller altruismen och vaknat till liv" hos
människorna vid deras ömsesidiga inverkan på
varandra under levnad i samfund.
Såsom ur det föregående kan härledas, innebär
föreningen av Kants teoretiska och praktiska filosofi
Efter det Kant i Kritik der reinen Vemunft slagit gudomen
eller den gamle Jehova själv halvt ihjäl, följer på tragedien
en fars. Immanuel Kant »liar stormat himmeln, där han låtit
hela besättningen springa över klingan, världens överherre
simmar obevisad i sitt blod, det finnes numera ingen
allbarm-liartighet, ingen fadersgodhet, ingen belöning där borta för
avhållsamhet här nere, själens odödlighet ligger i sina sista
andetag — det rosslar, det stönar — och med Kants paraply
under armen står den gamle Lampe invid som en bedrövad
åskådare, medan ångestsvett och tårar rinna över hans
ansikte. Då förbarmar sig Immannel^Kant och visar, att
lian icke blott är en stor filosof utan även en god människa,
han överlägger, och halvt godmodigt, halvt ironiskt talar han:
’Den gamle Lampe måste ha en Gud, annars kan den arma
människan ej vara lycklig — men människan måste vara
lycklig i världen — det säger det praktiska förnuftet — gärna för
mig — så må det praktiska förnuftet borga för Guds existens.’»
Medan över huvud Kants religionsuppfattning anses
bestämd i och med hans utredningar i Kritik der reinen
Ver-nunft och Kritik der praktischen Vemunft, har det emellertid
framhållits, att en annan bild därav kan härledas ur det
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
