Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tusan till karl - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det blir han bara sämre av», sade han, och det var
allt vad han kunde säga.
Då hösten kom, började en ny människotyp gästa
huset. De kallade sig stolt »surdegar», och de kommo
till San Francisco på vinterferier från sina
guldgrävar-läger i Alaska. De kommo allt flere och flere och
upptogo en stor del av hotellen nere i staden. Kapten
Tom vissnade bort med årstiden och levde nästan i
den stora länstolen. Han dåsade oftare och längre,
men så snart han vaknade var han omgiven av sitt
hov av ungdom, eller också väntade någon gammal
kamrat på att få sitta och prata om de gamla gyllene
dagarna och göra upp planer för de nya gyllene
dagarna.
Ty Tom — Käcke Travers kallade Yukonmännen
honom — tänkte aldrig på att slutet nalkades. Ett
tillfälligt illamående kallade han det, den naturliga
mattigheten efter ett långvarigt anfall av
Yucatan-febern. I vår skulle han bli kry och kurant igen.
Kylig väderlek var vad han behövde. Hans blod
hade blivit kokt. Tills vidare gällde det att ta det
lätt och njuta av livet så godt det lät sig göra.
Och ingen tog honom ur hans villfarelse — ej ens
Yukonmännen, som rökte pipor och svarta cigarrer
och tuggade tobak på Fredericks stora verandor tills
han kände sig som en inkräktare i sitt eget hus.
Han hade ingen beröring med dem. De betraktade
honom som en främling som man måste ha fördrag
med. De kommo för att hälsa på Tom. Och deras
sätt att hälsa på honom framkallade en oskyldig
avund hos Frederick. Dag efter dag iakttog han dem.
Han såg Yukonmännen träffas, till exempel då en
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
