Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade blivit ovan att tala, och han kände ej
igen sin egen röst. Den föreföll hes och underlig.
»Ni har varit död i över två månader nu»,
förklarade värden. »Ni gick härifrån söderut, och ni
kom aldrig till Selkirk. Var har ni varit?»
»Jag har huggit ved åt ångbåtsbolaget», ljög
Morganson i osäker ton.
Han försökte ännu vänja sig vid sin egen röst. Han
linkade över golvet och lutade sig mot disken. Han
visste att han måste ljuga oavbrutet, och medan han
bemödade sig att se sorglös och likgiltig ut, klappade
hans hjärta vildt och oregelbundet och han kunde ej
låta bli att se begärligt på de tre männen vid
kaminen. De voro herrar över livet — hans liv.
»Men var i helvete har ni hållit till hela denna
tid?» frågade värden.
»På andra sidan floden», svarade han. »Jag har
huggit en väldig vedstapel.»
Värden nickade. Hans ansikte lyste upp av
förståelse.
»Jag har hört yxhugg flera gånger», sade han.
»Jaså det var ni? Vill ni ha en drink?»
Morganson hakade sig hårdt fast vid disken. En
drink! Plan kunde ha slagit armarna om mannens
ben och kysst hans fötter. Förgäves sökte han få fram
ett ja, men värden väntade icke, han gick redan efter
buteljen.
»Men hur bar ni er åt för att få mat?» frågade han.
»Ni ser inte ut som om ni kunde hugga ved för att
hålla er varm. Ni ser väldigt dålig ut, min vän.»
Morganson längtade efter buteljen som ännu ej
kommit och sväljde torrt.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
