Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han vacklade rundt omkring släden, från sina sinnen,
än gråtande och tiggande hundarna om sitt liv där på
släden, än vanmäktigt rasande mot dem. Sedan kom
det ett lugn över honom. Han hade burit sig åt som
en tok. Allt vad han hade att göra var att gå till
tältet, ta yxan, vända om och slå ihjäl hundarna.
Han skulle minsann lära dem ...
För att komma till tältet måste han gå ett långt
stycke från släden och de ursinniga hundarna. Han
steg ut i den lösa snön. Sedan kände han sig
plötsligt yr i huvudet och stannade. Han tordes ej gå
vidare, han var rädd för att falla. Han stod stilla
en lång stund, balanserande på sina illa tilltygade
ben som darrade av svaghet. Han tittade ner och
såg att snön blev röd vid hans fötter. Blodet
strömmade lika ymnigt som förut. Han hade inte trott
att bettet var så svårt. Han betvingade sin yrsel
och lutade sig ner för att undersöka såret. Han tyckte
att snön flög upp emot honom, och han ryggade
tillbaka för den som för ett slag. Han hade en panisk
skräck för att falla omkull, och efter en lång kamp
lyckades han stå rak igen. Han var rädd för den
där snön som hade rusat upp på honom.
Sedan blev allt det vita svart, och när han
vaknade låg han i snön. Han var ej längre yr i
huvudet. Dimman för ögonen var borta. Men han kunde
ej resa sig. Han hade ingen styrka i sina lemmar.
Hans kropp föreföll livlös. Med en förtvivlad
ansträngning rullade han om på sidan. I denna
ställning uppfångade han en skymt av släden och Jack
Thompsons uppåtpekande svarta skägg. Han såg
också ledarehunden slicka ansiktet på mannen som låg
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
