Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Frodiga Lisa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ställe, som ännu var fuktigt efter »Frodiga Lisas»
läppar.
Emellertid sutto grefven och grefvinnan de Bréville
samt herr och fru Carré-Lamadon omgifna af människor,
som spisade, utan att kunna värja sig från den
genomträngande matlukten och ledo de rysligaste tantaluskval.
Plötsligt utstötte fabriksägarens unga hustru en suck, som
kom alla att vända hufvudet mot henne. Hon hade blifvit
lika hvit i ansiktet som snön utanför, hennes ögon voro
slutna och hennes hufvud sjönk bakåt, hon hade förlorat
medvetandet. Hennes man blef alldeles utom sig själf
och bönföll hela sällskapet om att komma honom till
hjälp, men de hade alla tappat hufvudet, tills slutligen
den äldsta af nunnorna, som höll upp den sjukas hufvud,
tvingade »Frodiga Lisas» bägare in mellan hennes läppar
och fick henne att svälja några droppar vin. Den vackra
lilla frun rörde sig åter, slog upp ögonen, log och
förklarade med matt röst, att nu var hon mycket bättre.
Men för att hon icke skulle svimma igen, tvingade
nunnan henne att tömma en hel bägare vin, fylld till
randen och tilläde:
»Det är blott en följd af hungern.»
Då framstammade »Frodiga Lisa» förlägen och
rodnande, i det hon såg på de fyra resande, som ännu voro
fastande: »Jag vet icke riktigt, om jag vågar bjuda de där
herrarna och damerna ...» Hon tystnade af fruktan för
ett kränkande svar. Loiseau tog till ordet: »Det
fattades bara, under sådana förhållanden som dessa äro alla
syskon och böra hjälpa hvarandra. Seså, mina damer,
gören nu inga svårigheter, utan mottag anbudet. Vi veta
ju icke ens, om vi öfverhufvud taget komma under tak
i natt. Så sakta, som vi kuska framåt, hinna vi minsann
icke fram till Tôtes förrän i morgon middag.» De
betänkte sig fortfarande, ingen vågade påtaga sig ansvaret.
Men grefven gjorde slag i saken. Han vände sig
om mot den välfödda flickan, som satt alldeles förskrämd
öfver sin egen dristighet, och sade till henne med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
