Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med fingerspetsen en af hennes händer, som hon tryckte
mot ansiktet. Hon tycktes ingenting känna. Han smekte
henne och klappade henne som en hund, som man nyss
agat. Hon märkte det icke. Därpå sade han ånyo:
»Så hör då, Cora, Cora. Det var orätt af mig.
Så hör då!»
Hon tycktes vara död. Då försökte han lyfta undan
hennes hand. Det gick helt lätt, och han blickade in i
hennes öppna ögon, som oroligt stirrade emot honom.
Då började han på nytt:
»Så hör då, Cora, jag lät vreden hänföra mig, men
din far hade också drifvit mig till det yttersta. På det
viset förolämpar man ingen man.»
Hon svarade honom icke, som om hon icke hört
honom. Då visste han icke, hvad han skulle säga, och
icke hvad han skulle göra. Han kysste henne på halsen,
och då hon satte sig upp, såg han i hennes öga blänka
en tår, en stor tår, som gjorde sig fri och rann nedför
kinderna. Och plötsligt började det rycka i hennes ögonlock.
Då öppnade han armarna och kastade sig mot sin
hustrus bröst. Med sina läppar förde han hennes hand
åt sidan, kyste henne öfver hela ansiktet och bad:
»Stackars Cora, vill du då inte förlåta mig? Förlåt
mig, jag ber dig så innerligt därom!» Hon grät alltjämt,
utan snyftningar såsom i den djupaste smärta. Han
tryckte henne mot sitt bröst och hviskade alla smekord,
han kunde hitta på, i hennes öra. Det tycktes till slut
göra intryck på henne. Hon upphörde att gråta, och de
förblefvo liggande omfamnande hvarandra.
Då de åter stego upp, hade han återfått sitt vanliga
ansiktsuttryck och sin vanliga röst, som om ingenting
händt. Men hon talade mycket vekare med honom, i en
ömmare ton än eljest och blickade nästan kärleksfullt på
sin man. Han å sin sida sade:
»Din far är ensam, han leds. Du bör gå efter
honom. För öfrigt är det redan matdags.»
Hon gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
