Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Cachelin erfor utgången af undersökningen,
lämnade han sitt raseri fritt lopp. Han vrålade:
»Vi äro således lurade! Vi äro således lurade!»
Därvid blickade han så ursinnigt på sin måg, som
om han varit färdig att äta upp honom.
Lesable hörde ingenting och såg ingenting, han
tänkte blott på sin hälsa, på sitt lif. Gärna för honom
fingo de gorma, de där båda, far och dotter, de sutto
ju icke i hans skinn, och sitt eget skinn ville han rädda.
Nu stodo idel medicinflaskor på bordet, och vid
hvarje måltid tog han omsorgsfullt den föreskrifna
dosisen under sin svärfars hånskratt och sin hustrus stilla
leende. Oupphörligt såg han sig i spegeln och lade
handen mot hjärtat för att räkna hjärtslagen. Därpå
lät han bädda åt sig i ett mörkrum, som de använde
till garderob, emedan han undvek all närmare beröring
med Cora.
Nu kände han mot henne någonting, som liknade
fruktan, hat och förakt med en tillsats af äckel. Nu
foreföllo honom alla kvinnor såsom vidunder, vilda djur,
som blott äro skapade för att döda männen. Och han
tänkte på faster Charlottes testamente knappt mera än
som på en lycka, som man måste köpa sig med döden.
Månader gingo. Det återstod blott ett år till den
kritiska tidpunkten.
Cachelin hade upphängt en jättekalender i matsalen,
och på denna strök han hvarje morgon ut en dag,
och raseriet öfver, att han ingenting kunde uträtta,
förtviflan öfver, att hoppet vecka efter vecka gäckade dem,
raseriet vid tanken på att fortfarande behöfva pina sig
på byrån, och därefter vara nödsakad att draga sig fram
ända till döddagar på eländiga tvåtusen francs i pension,
förmådde honom till häftiga vredesutbrott, som många
gånger, voro nära att öfvergå till våldsamheter.
Han kunde icke längre se Lesable, utan att han
kände en oöfvervinnelig lust att slå honom, att prygla
honom, att trampa honom under fötterna. Han hatade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
