Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kommit för att önska nyår. Äfven han tycktes
förlägen och vände sig om såsom en som ingenting vill se.
Men snart blef Cachelin ånyo vid dåligt humör och
började antasta sin svärson med sina elaka kvickheter.
Han anföll till och med stundom Maze, som om han vore
förbittrad äfven på honom för den blott fördröjda
katastrofen, som för hvar dag kom allt närmare. Blott Cora
var fullkomligt lugn och lycklig och formligen strålande.
Det tycktes, som om hon totalt förgätit den dagen, som
närmade sig. Mars kom, och alla förhoppningar tycktes
ha gått i kvaf, ty den 30:e juli hade tre år förflutit
sedan faster Charlottes död.
En tidig vår betäckte jorden med grönska, och Maze
föreslog sina vänner att en söndag företaga en promenad
vid stranden af Seinen för att plocka violer.
Man for med morgontåget och steg ur vid
Maisons-Lafitte, där man genast begaf sig in i parken. Cachelin
var denna dag vid ännu sämre humör än vanligt.
Tanken på den snart stundande olycksdagen gjorde honom
bitter. Äfven Lesable var nedslagen. Han var orolig
för att bli våt om fötterna, medan Maze och hans
hustru plockade blommor. Sedan några dagar tillbaka
föreföll Cora vara lidande, matt och blek.
De blefvo snart trötta och hungriga och gingo
därför bort till ett litet värdshus invid en gammal, till
hälften kullstörtad kvarn. Och snart stod parisarnas vanliga
frukost vid deras utflykter på landet dukad på det med
en servet betäckta träbordet i löfsalen nära floden.
Så fort man emellertid spisat en stund, reste sig
Cora upp och sprang ned till flodstranden samt höll med
båda händerna serveten för munnen.
Lesable frågade oroligt:
»Hvad kan fattas henne?»
Maze blef förlägen, rodnade och stammade:
»Jag vet icke, jag vet icke. Nyss mådde hon
alldeles bra.»
Och Cachelin blef sittande helt bestört, med gaffeln
högt i luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
