Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några småbidrag till Hjalmar Brantings bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På samma sätt var det med hela hans yttre uppträdande. Inga schåser, utan endast
det enklaste och mest naturliga var vad han älskade.
Han hade minsann heller inte råd till några extravaganser under de många år han
var tidningens eller sitt partis tjänsteman. Under en lång följd av år voro de
ekonomiska förhållandena för hela rörelsen i landet och icke minst i huvudstaden sådana
att endast med största svårighet lönerna för arbetarrörelsens funktionärer kunde
något så när motsvara de allra enklaste krav på anständig bergning. En lön på 25 — 30
kronor i veckan för en redaktör av Socialdemokraten var bara den en stor sak emedan
tidningen varje nummer gick med förlust och behövliga penningmedel fingo uppbringas
genom basarer och fester, insamlingar och tecknade garantiförbindelser. Dessa
garantiförbindelser gällde inbetalandet av 50 öre i veckan för ett år för dem som tecknat sig,
och man förstår vilken oerhörd apparat som måste sättas igång för att genom frivilliga
krafter uppnå ett resultat varigenom tidningens ekonomi bleve verkligt förbättrad.
Men man förstår då också under vilka prekära förhållanden Branting den tiden levde,
då han genom matematiskt tabellarbete för livförsäkringsbolag, riksdagsreferat åt
Dagens Nyheter, vilka voro mästerliga i trohet och form, samt på diverse andra vägar
fick skrapa hop åt sig en någorlunda anständig årslön. Innan hans årsinkomster börjat
stiga till det första femsiffriga talet — som han aldrig nådde till inom partiet — hade
han dock hunnit uträtta så mycket att en vanlig framstående mans hela livsgärning
därmed kunde ha varit fylld.
Om Brantings ekonomiska förhållanden, liksom om det slags »förvärvsbegär» som
kännetecknade honom, kan man ju få en god föreställning när man läser de rader härom
som en gång i början av 90-talet Anna Branting i glatt lynne skrev om honom:
»Vid 20 år ärvde han en vacker förmögenhet och hade vid 23 år ’lånat’ bort den.»
Han unnade sig heller icke mycket av det livets lekamliga goda, som för många är
ett livsvillkor för ett gott arbete. Någon gång, vissa tider ganska ofta, gick han på
teatern på en premiär, naturligtvis tillsammans med sin hustru, som alltid var honom
när då han hade några timmar för sig själv, och då kunde det kanske bli en liten enkel
måltid på en restaurang. Men båda hade då en del av sin arbetsdag ännu kvar, i det
han själv alltid skulle skriva någon artikel för sitt organ, såvida han rent av icke
åtagit sig att skriva om premiären, och hans fru lämna en recension åt sin tidning.
Det var en strävsam tid för de två, men de höllo ut som trogna kamrater, i vänskap
och kärlek, och de läto världen omkring få ha sina beställsamma bekymmer för deras
tillvaro. Ibland kunde nog den borgerliga brackaktigheten taga sig ledsamma uttryck
emot dem och under vissa politiskt upprörda tider kunde tölpigheten taga sig
synnerligen besvärande former, men i stort sett torde nog närvaron av Branting och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
