Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några småbidrag till Hjalmar Brantings bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det torde nog hans sekreterarekrafter ha fått tillfälle konstatera, att hans
korrespondens gav full sysselsättning åt både en och flera flyhänta krafter när det så bar till.
Vad man alltid lärde sig beundra hos Branting var hans oerhörda arbetsförmåga.
När han kom in på sitt redaktionsrum på tidningen och satt sig ned att skriva kunde
han där producera högst ansenliga mängder manuskript på jämförelsevis kort tid. Då
skrev han i brinnande fart och fyllde remsa efter remsa av de långa gula
manuskriptbladen med sin vackra, klara och rediga stil.
Det finns de, som vid dylikt arbete ovillkorligen skola ha en cigarr i munnen, men
den ovanan hade icke Branting. Han rökte aldrig på redaktionen. Men han hade väl
egentligen icke tid till det eller skulle säkerligen icke ha kunnat hålla eld på sin cigarr
medan hjärnan arbetade och pennan jagade över papperet för att kunna hinna med.
Och någon vila till en cigarr blev det icke efteråt heller, ty oftast väntade honom på
annat håll ett sammanträde, till vilket han brådstörtat måste begiva sig.
I den inre kretsen, bland kamrater och underordnade, var Hj. Branting den alltid
lika försynte som vänlige kamraten och chefen. Han hade förstås inte tid till att gå
omkring i redaktionslokalen och resonera om ditt och datt, men någon gång kunde det
dock hända att man fick komma in i hans rum och få del av hans synpunkter på en
fråga och kanske erhålla direktiv till en artikel som man skulle få försöka sina ganska
oprövade krafter på.
När man sedan lämnade ifrån sig aktstycket för att genomgå den skärseld, som för
en ung journalist ändå har sin sensation, så kunde det hända att han läste det och fann
det gott och omedelbart befordrade det till sätteriet. Men det kunde också hända att
han satte sig till att skriva in någon liten sats här och där, ändrade ord på sina ställen
och kanske även till slut fångades så av de uppslag ens tankegång ändå givit honom
att han gjorde en avslutning på artikeln, som formade den till en ståtlig uppgörelse med
de principiella motståndarna. Och när man så fick aktstycket tillbaka för att lämna
det till sättning hade man en förnimmelse av, att det enda som egentligen var kvar av
ens eget opus var signaturen. Och den nästan skämdes man för, när man tänkte på
sättaren, som skulle leta sig fram på manuskriptets slagfält och söka hitta ens egna
rester efter den store chefens härjningar. Men utåt lånade man ju skenet av hans ande
och lyste med de fjädrar han så frikostigt strödde omkring sig.
Jag minns också hur vi på redaktionen voro nyfikna på hur han skulle taga vissa
frågor. Debatten i pressen var kanske både hög och hetsig, såväl från höger som vänster,
och det rätta ordet borde bliva sagt just i rörelsens huvudorgan. Han kom upp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
