| 9 |
HAVSÖRNEN, som en gång haft en vidsträckt utbredning i vårt land, har under senare tider så starkt avtagit i antal, att han numera är att anse såsom en av våra allra sällsyntaste fåglar -- som ett levande naturminnesmärke. Ännu fram mot slutet av förra århundradet härskade medlemmar av hans ätt över var sitt fylkesrike av öar och skär icke blott utmed betydliga delar av våra vidsträckta kuster utan även i flera av de stora insjöar, som en gång varit hav eller åtminstone hava någonting av havets mäktighet och vidd över sig. Likaså förekom han här och där vid mynningarna av några bland våra större älvar och vid deras fjärdbildningar längre in i landet.
Ju djupare och vidsträcktare skärgården var, desto bättre trivdes han där. De öppna, flacka kusterna passade honom lika litet som andra havsfåglar. Han ville se en hel liten värld av fjärdar och sund, uddar och öar och skär och kobbar under sig, då han steg mot höjden. Sina rikaste jaktmarker hade han vanligen bland de kala fågelskären ute mot havsbandet, sina bästa fiskevatten i de grunda vassvikarna mera inomskärs. Till boplats valde han merendels större öar med gammal växtlig skog, då han icke uppsökte sådan på fasta landet. Ty sitt väldiga näste ville han om möjligt bygga inne i skogsensamheten, i toppen av en kraftig fura eller i ett gammalt, resligt lövträd. Att lägga det uppe i ett klippstup var en utväg, som han endast i nödfall begagnade sig av.
På västkusten var han följaktligen icke riktigt hemmastadd utom på sådana ställen, där skogsskövlarnes yxor lämnat den gamla naturskogen någorlunda i fred, såsom på Särö och
| 10 |
Om havsörnens häckning vid Ringsjön i Skåne finnes flera äldre uppgifter, den senaste från 1889. Numera har han för längesedan försvunnit därifrån liksom från sjön Bolmen i sydvästra Småland, där han skall hava häckat till framemot mitten av förra århundradet. Från Blekinge, närmare bestämt Ronnebytrakten, uppgiver en författare så sent som 1890, att havsörnen »häckat på ett och annat ställe i skärgården och närliggande skogstrakter.»
Den sydligaste plats i Sverige, där havsörnen ännu i dag häckar, torde vara Ottenby på Ölands södra udde. Den långsmala ön, om vilken Linné en gång vittnat, »att detta land var helt annorledes än de andra Sveriges provinser», och vars natur fortfarande erbjuder så mycket ursprungligt och egenartat, hyser ännu en häckplats för havsörnen, nämligen i Böda kronopark på norra udden. Från Smålandssidan av Kalmar sund, där han vid mitten av 1800-talet skall hava varit tämligen allmän, känner man ännu med säkerhet åtminstone en häckplats. Till Karlsöarna med deras rika sjöfågelliv gjorde havsörnen förr i världen täta härnadståg från den motliggande gotländska stranden, där han, enligt uppgift av den gamle naturvännen och Karlsö-kännaren direktör W. Wöhler, häckade i Eksta socken intill mitten av 1880-talet. Även på Torsburgen och på Fårö har han byggt. Huruvida han fortfarande träffas häckande någonstädes på Gotland är ovisst. På Gotska Sandön, där han av gammalt varit bofast, såg Albert Engström ännu i fjol hans bo.
| 11 |
I Vänern, där han tidigare häckat både på Värmlands- och västgötasidan, lär det sista paret ha blivit skjutet 1912 vid Storeberg, ej långt från Dettern. Enligt en uppgift, som nyligen lämnats mig av den kände ornitologen d:r Rudolf Söderberg, har emellertid en havsörnhona för ett par år sedan åter visat sig där och byggt bo på en holme i närheten. Sistlidna sommar skall hon även ha varit åtföljd av en hane. Några ägg eller ungar ha dock hittills icke anträffats i boet. På ön Stora Eken utanför Leckö, där havsörnen häckade på 1890-talet och möjligen ännu så sent som 1901, iakttogs han av samme sagesman sista gången år 1908. En gammal häckplats på Värmlandssidan, närmare bestämt på en holme utanför Kristinehamn, har icke varit bebodd under de senaste femton åren.
I Mälaren, där han likaledes haft urgammal hemortsrätt på de mera avsides belägna öarna, sågs ännu för sex, sju år sedan hans väldiga näste i en sekelgammal fura på en kronan tillhörig ö. Men sedan boträdet på order av jägmästaren i reviret blivit utstämplat och avverkat, är det ganska tvivelaktigt om han ännu har fast hemvist inom denna ursvenska bygd. Vid viken Galten av nyssnämnda sjö skall han dock ha häckat ännu så pass sent som 1910. Även vid en del medelstora insjöar i Södermanland har havsörnen varit bofast. Sålunda har framlidne förste hovjägmästaren E. Eckerman berättat mig, att han för omkring femton år sedan sett havsörn bygga vid den vackra sjön Båven.
Från Östergötland finnes en hel del äldre uppgifter om häckande havsörnar: På Omberg omkring 1840, vid sjön Glan, på Kolmården samt på Lönö och i Jonsbergs skärgård i norra delen av landskapet. (Enligt jägmästare C. W. Lundborg, »Om norra Östergötlands fåglar, Söderköping 1897.) Tyvärr har det hittills icke lyckats mig få utrönt, om havsörnen fortfarande häckar vare sig på något av nyssnämnda ställen eller i de vidsträckta skärgårdarna längre söder ut inom St. Annae och Gryts socknar, där i varje fall goda förutsättningar finnas för hans trevnad. Själv har jag vid ett tillfälle på 1890-talet höstetiden iakttagit ett par kringströvande yngre havsörnar i det inre av Slätbaken.
| 12 |
Gå vi så vidare utmed ostkusten norrut, komma vi till det skärgårdsområde, som av allt att döma utgjort och fortfarande utgör havsörnens förnämsta hemvist i Sverige. Här, inom Södermanlands och Roslagens rikt utbildade skärgårdar, från Nyköpingstrakten i söder till Öregrundsgrepen i norr, har, enligt vad jag själv varit i tillfälle konstatera, under de senaste tio åren funnits åtminstone åtta boplatser för havsörn, och dock är det troligt att något eller några häckande par undgått mina efterforskningar.
Ännu omkring mitten av förra århundradet upptaga tvenne författare havsörnen bland fåglar, som på den tiden voro tämligen allmänna i Stockholmstrakten, t. ex. på Lidingön och Värmdön. Vid samma tid och långt senare lär det icke heller ha varit ovanligt att få se örnar på färd mellan Saltsjön och Mälaren sträcka fram över själva huvudstaden. -- Som en ovanlig händelse kan omtalas, att icke längre sedan än på 1880-talet en ung havsörn blev skjuten, då han på ringa höjd kom flygande över en gammal malmgård vid Kungsholms tull. -- Jag tvivlar icke på, att den på dylika ting uppmärksamme flanören på Stockholms gator ännu i dag skulle kunna få njuta den stolta anblicken av en svävande örn. Visserligen tyckes, som sagt, havsörnen numera vara i det allra närmaste utrotad som häckfågel i Mälaren, och gränsen för hans häckningsområde i Saltsjön har under den senaste mansåldern hastigt förflyttats allt längre mot öster; men hans närmaste boträd växer -- eller växte i varje fall för några år sedan -- icke mer än omkring tre mil fågelvägen från storstaden Stockholm.
Vid de stora fjärdarna, som bildas av Dalälven i dess nedre lopp, har havsörnen länge hållit sig kvar. Där byggde han ännu vid början av detta århundrade i en skog i Öster Färnebo socken, Gävleborgs län.
Enligt Sundström häckade han på 1880-talet tämligen allmänt längs Hälsinglands kust, och enligt en något äldre uppgift skall han ha varit bofast ej långt från Gävle, i Valbo socken. Genom en vän har jag nyligen fått underrättelse om att havsörnen fortfarande häckar på ett, möjligen på två ställen i Enångerstrakten,
| 13 |
Även på ett ställe i Jämtland, närmare bestämt i Hallens socken, träffades han under senare hälften av 1800-talet häckande. Känt är också, att han fortfarande häckar i ett eller annat par vid Torne träsk och ett par andra av de stora lappländska vattnen.
Men även om hans förekomst där och vid norrländska kusten tages med i räkningen, står det fast, att Sörmlands och Roslagens yttre skärgårdar utgöra det område, där han numera träffas allmännast och mest koncentrerat. Jag tror mig komma sanningen ganska nära, om jag säger, att drygt en tredjedel av Sveriges havsörnsstam har sitt hemvist där. -- Något som dock ej vill säga så mycket, då man betänker, att stammen i våra dagar kan beräknas till på sin höjd ett trettiotal häckande par. Där, i de nyssnämnda skärgårdarna innehar havsörnen ännu sin gamla roll som en oförliknelig prydnad för landskapet, ett levande sjömärke, som ingen kan undgå att lägga märke till och tala om. Där hör han till de fria, härliga varelser, som ännu förmå väcka människors beundran och sätta deras tröga fantasi i verksamhet. Där kan han ännu eller har åtminstone ända in på de senaste åren kunnat ses och studeras i sin rätta, oförfalskade omgivning, där om någonstädes bör hans runa ristas, och där finnes måhända utsikter att få behålla honom ännu några mansåldrar.
Jag har velat förutskicka dessa knapphändiga anteckningar om havsörnens förekomst i Sverige, innan jag går att skildra honom sådan jag sett och följt honom, särskilt inom ett av hans häckningsområden i Stockholms skärgård. För en del av de ovan meddelade lokaluppgifterna står jag i tacksamhetsskuld till docenten lektor Sven Ekman, Uppsala.
Min bekantskap med Roslagsskärens »Gammel-Ante» sträcker sig för övrigt tjugu år tillbaka i tiden, har sedan dess förnyats varje vår och särskilt under sommarmånaderna odlats ganska flitigt. Men ändock är det mycket i hans levnadssätt och skaplynne
| 14 |
Vad jag lyckats få veta bjuder jag här, berättat i den form, som passar mig bäst och synts mig för ändamålet lämpligast. Och då det från början stått klart för mig, att en skildring av havsörnen allena utspionerad och avkonterfejad vid boet, skulle bliva ungefär som en teckning av en trädtopp, lösryckt från stam och krona, har jag låtit storfågelns imponerande gestalt framträda inom en ganska brett tillskuren ram av den natur och det djurliv, vars stoltaste exponent han måste anses vara. Att skildringarna allt emellanåt kommit att röra sig även om människorna och deras görande och låtande har icke heller kunnat undvikas.
De små teckningar av örnar och andra fåglar och djur m. m., som infogats i texten, framträda utan anspråk på konstnärlig utformning; de avse främst att visa, hur ett på området tränat öga uppfattat fåglarna i rörelse och vila.
»Hemlandet» i september 1922.
