Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havsbandets eremit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själv har han längesedan tröttnat på att sitta med
vettar. Det kan passa för pojkar och herrjägare
men icke för honom. Nej, vill han ha sig en fågel,
behöver han endast gå till stranden, krypa ned i
en bergskreva och vifta med sin halsduk, så kommer
genast en nyfiken allgubbe eller allkäring simmande
i skotthåll. Eller också kan han krypa inom håll
för en gudunge, där den ligger och oar invid land
eller för skraken, som sitter uppkrupen på grundet,
vaktande sin hona. Det är annat till spänning med
sådan jakt än att sitta i skåren och skjuta till
måls på fåglar, som komma flygande rakt i gapet på
en. Förresten brukar han göra som havsörnen och i
första hand nöja sig med de fåglar, som skadskjutna
komma drivande för vind och våg.
Men hör nu på vad han sett och upplevat från sin
utkiksplats uppe på knuven. – Jo, först satt han
och följde grisslornas lekande flykt över det
skymningsdunkla vattnet. Om en stund varskodde
han den första gudungen, där den blev synlig som
en vit gnista ute på fjärdens violettblåa vidder,
och så började den ena ådfågelstroppen efter den
andra sträcka utifrån havet. Den stora svanflocken
styrde fram över Ådskärsknuven på så ringa höjd,
att ljudet av vingslagen stod som ett mäktigt brus
omkring honom och han tydligt kunde skilja de gamla
snövita svanarna från de gråskimliga ungfåglarna. Och
när han vände sig om och försiktigt sträckte huvudet
över klinten, hade han några få meter framför sig
den granna orrtuppen, som sprang omkring på berget,
släpande med vingarna, slog upp lyrstjärten med
den vitglänsande undergumpen, blåste ut ett hest
»karrah!» hoppade högt i luften och lät sitt porlande
spel ljuda över skäret.
Alexander räknade skotten från sjöfågelskyttarnas
gevär. Vilka som sutto i de olika skårarna hade han
snart tämligen klart för sig. Några av dem hade han
känt igen bara på årtagen, då de kommit roende i
mörkret på väg till vettställena.
Det var ett förskräckligt skjutande, särskilt från
Stångskäret, där Anton på Grundet satt med några
stadsherrar. Man sköt och brassade på rakt som
minister Jona, när han var som värst i tagen.
Pass på! Där kommer ett ejderpar och fäller hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
