Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havsbandets eremit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gammalbypojkarna på Sävgrundet ... Två dova smällar ... och så ännu
en. – Jo, fåglarna tycktes verkligen ha blivit på platsen.
Och nu! Nu få de sig ett riktigt fäll borta vid
Stångskäret. Det är då mer än man kan unna dem
... Tio - tolv - sexton ejderfåglar i samma tropp!
Det brakar lös en förskräcklig salva. Men hur de
skjuta till vägs, det vete Necken. Ty då troppen
lyfter och far i väg utåt fjärden, räknar Alexander
med en viss tillfredsställelse fortfarande sexton
fåglar.
Men först sedan snöbyarna ruskat ned och
allfågeltropparna komma instormande, blir det riktigt
liv i spelet. – »A-aula-a-a-aula!» – Å, vilken
musik! Skotten knalla i norr och söder, i öster och
väster. Särskilt från Saltvikshållet, där ljuset från
Blåskärs fyr ännu blinkar svagt genom det vikande
töcknet, höres en jämn och ihållande skytteeld.
Alexander har en gammal kasserad sälkikare bredvid
sig på berget, och då han får se någonting långt
borta, som han icke riktigt kan urskilja, eller det
är någonting särskilt som väcker hans intresse, tar
han försiktigt upp tuben och lägger stöd mot knäet.
Ibland är det några mörka fåglar, som under låg flykt
sträcka långt ute till havs. – Ja, visst! Sjöorrar! – Ibland
är det en flock grågäss som gungar fram genom luften någonstädes
ute vid Svartkobbarna.
Alexander roar sig en stund med att räkna lommarna,
som sträcka förbi. Men det är ett otacksamt göra. Ty
lommarna äro i dag otaliga som vågorna på fjärden.
Hans mun drar sig till ett leende under den
mörka, borstiga mustaschen. – Det kommer en stor
allfågeltropp styrande rakt på Karl-Olofs skåre vid
Österudden. Det är långstjärtade allgubbar och några
stubbstjärtade ungallar och allkäringar. Sjungande
och knarpande, kasta de sig ned mitt ibland vettarna,
som slås över ända den ena efter den andra. – Men intet skott
faller. – Sannerligen, har icke Karl-Olof setat och slumrat
till i skåren. Ja, det har han!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
