Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havsbandets eremit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det! En gudunge, en skadskjuten gudunge, som trycker
mellan stenarna vid tångbanken. Genom kikareglaset
syns det tydligt, att vingknopen och den gräddfärgade
halsen äro fläckade av blod.
Alexander hasar sig utför berget och går ned till
båten, där han tager fram sin gamla Huskvarna-bössa,
som han laddar. Så drar han av sig stövlarna och
tassar ljudlöst i väg utåt udden. Kommen ett stycke,
lägger han sig platt ned på berget och börjar krypa,
tagande skydd av hällar och stenar. – Man kan
aldrig vara nog försiktig. En ejder är ett under
av vaksamhet, han må vara hur svårt skadskjuten som
helst. – Nu känner han på sig, att han är inom håll,
lyfter huvudet och börjar helt varsamt maka fram
bössmynningen över berget.
Men ejderhanen, som nyss låg där halvdöd och blodig
med huvudet neddraget mellan vingarna, har av en eller
annan anledning anat oråd och rusar upp och ut i sjön,
där han börjar simma och göra försök att dyka. – Där
är huvudet åter uppe över vattnet, och Alexander
skall just taga korn och skjuta, då han hör ett tungt
frasande bakom sig och får se någonting liknande en
stor, mörk fäll svepa fram över huvudet på sig.
Det är en havsörn, som skjuter fart utåt vattnet och
slår klorna i ejdergubben, innan denne hinner dyka
för andra gången.
Alexander har örnen på kornet och skulle ledigt kunna
sända honom hela hagelsvärmen i kroppen, där han
med kraftiga vingslag far i väg med ejdern dinglande
under sig. – Men varför skulle han göra det? Skulle
han ondgöra sig på en fågel! Hade inte Gammel-Ante
lika god rätt till ejdern som han själv?
Men det var tusan så närgången han var i dag, den
kanaljen! – Alexander hade känt de stora vingarna
fläkta om öronen på sig. Tur att det icke gick för
honom som för gubben Söderman, som en gång satt vid
Österviken på Ängsön och lagade en gäddkasse, då
Gammel-Ante kom farande och slet sälskinnsmössan från
huvudet på honom och flög bort med den, antagligen
i tro att han slagit klorna i en sälrok eller något
annat djur. – Ty Gammel-Ante kan misstaga sig ibland
han också, trots sina skarpa sinnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
