Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Fågelsträcket (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

FÅGELSTRÄCKET.

VINTERN har regerat väldeliga ute i skärgårdarna. Isen har legat fast och körbar ända ut mot de yttre banden, och snömassorna ha tidtals hotat att begrava de små stugorna på hemlandet, där de ligga nerkrupna bakom de höga bergknuvarna, i lä för nordosten.

Men nu är Nifels välde brutet för denna gång. Drivisen drager sig till havs, endast kvarlämnande några upptornade, vitglänsande stoder vid bådar och grund. Storfjärdarna skölja. Hemfjärdens av bruna vintervägar genomkorsade täcke upplöses även det så småningom. Och när de första aprildagarna bryta in med sol och värme, kommer turen även till isen inne i vikar och sund.

110

Vågornas glittrande härskaror storma åter an mot frisköljda hällar och stenar. Endast under riktigt klara, stilla nätter fryser ännu »blåis» på vattnet; men den försvinner vanligen redan för de första solstrålarna.

På hemlandet har man redan hälsat de första stararna och lärkorna, och sädesärlan, skärgårdsbons »isspjärna», kommer trippande över vedbacken, ett pålitligt och efterlängtat vittne om att det äntligen är slut med vinterns köld och mörker, olust och isolering.

Då börjar sjöfågelsträcket, havsbandets mäktiga, jublande fåglavår.

Först komma de gulögda kniporna, som med silverklingande vingsus styra långt inåt sunden, och de granna skrakarna, som par vid par sitta utposterade längs uddar och iskanter, eller skakande sina yviga fjäderperuker, simma omkring med en livlighet och en fart, så att det stänker och porlar om dem.

Så är det allfåglarna, det underliga, brokigt utstyrda vandringsfolket, som tillbringar tre fjärdedelar av året med att flacka omkring på havsfjärdarna under lek och sång, men då den korta nordiska sommaren nalkas, försvinner bland myrar och träsk långt uppe i nordanland för att lägga rede och kläcka sina ägg. Först med allfågelsträcket är det som våren på fullt allvar bryter in över havsbandet. Redan längesedan har man varskott »vinterallen», de tidigast anländande gamla fåglarna, vid isbräddar och i brunnar ute vid de yttersta banden, men med aprilsolen och den annalkande värmen börjar både vinterall och sommarall visa sig längre inåt skärgårdarna. Troppvis, i välrättade led komma de sträckande likt soldater under marsch, alltunder det de låta höra sin klingande vandringslåt: »a - - aula -- a-a -- aula.» -- En underbar trollsång, som med sina halft vemodiga, halft gäckande klarinett-toner tjusar och lockar mäktigare än någon annan av havsbandets mångtaliga fågelläten och som har en sällsam förmåga att dröja kvar i örat timmar efter att den upphört att ljuda.

Det var en gång en sjöfågelskytt som en strålande påskmorgon satt i sin skjutskåre öster på Gudungskär och lyddes till allfåglarna, som under jublande sång sträckte och svärmade ute på fjärden.

Såsom så många gånger förr slog honom det melodiska och den tydliga rytmen i den sällsamma fåglalåten. Han hade visst någon gång för längesedan läst i en bok, att allfågelsången givit en gotländsk allmogespelman idén till en danslåt. Kanske var det detta som omedvetet föresvävade honom, där han satt och gnolade för sig själv. Allt nog han började att på sitt tafatta sätt imitera allfågelsången och bygga upp nya toner med det klingande »a-au-la, a-au-la» som ledmotiv och refräng. Och fastän han icke var det ringaste musikalisk och icke skrivit vers, sedan han gick i skolan, hade han snart fått fram några enkla toner i ett slags valstakt och även hittat på ord till melodien.

Vid hemkomsten kastade han ned versraderna på en papperslapp, och en dam bland hans bekanta tecknade upp melodien i notskrift och satte den för piano.

»Allfågelvals», en enkel och okonstlad visa om skärens näktergal, kallade han sitt opus, och så här låter det:

Gungar på vågens topp
Brokiga muntra tropp
Börjar sin högsång när dag rinner opp;
Sträcker i raka led
Östan till västan led
Sjunger och jublar tills solen går ned:
A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

113

Ännu kung Bore rå’r,
Snömoln i öster står --
Då kommer allen och siar om vår,
Fäller i första vak,
Dyker bland isens flak,
Flaggar med spetsstjärt så lång och så rak. -- -- --
A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

Borta är isens band,
Åden har gått på land,
Sippor och vivor de nicka från strand.
Blott allen ro ej har,
Svärmar omkring och far,
Tänker ej ännu på sommarens da’r. --
A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

Sol över skärens värld!
Knappast en fläkt på fjärd,
Böljorna blänka som blottade svärd.
Ute bland glittret ror
Levande flotta stor,
Solsången ljuder i mångstämmig kor:
A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

Före Urbani dag --
Så är en gammal lag --
Allfågelhären drar bort i ett slag;
Djärft emot stormen styr
Fjärran till nordlig myr,
Där sol’n om natten från fästet ej flyr. --
A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

114

Där midnattssolen rår,
Möta de ny en vår,
Bygga sitt rede bland fjällvidets snår.
Långt ifrån havet skild,
Stormsången yr och vild
Sakta förs bort utav kvällsvinden mild ...
A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

Skönaste fåglalåt,
Som följer våren åt,
Där den framseglar på böljornas stråt!
Än när jag somnat har,
Dröjer i örat kvar
Allfågelsången, så trolsk och så klar:
A-au-la, a-au-la, a-au-la -- a!

I allfågelns spår återvänder även ejdern, »storfågeln», havsbandets prydnad och stolthet. Långt ute vid de yttersta bådarna och grunden dela sig de väldiga tropparna, och »sträckfågeln» fortsätter sitt flyttningståg norrut, medan »vanfågeln», som hör hemma i trakten, drager sig längre in bland skären.

Så får man njuta den stolta anblicken av sångsvanarnas vitglänsande fylkingar, dragande mot norr, och efter dem komma grågässens och prutgässens mörka falanger. Viggar och bergänder sträcka, och de sent anländande svärtorna börja sända en eller annan gammal »kampe» (hane) som spaningspatrull inåt land. Den ensliga lommen skjuter likt en lufttorped genom rymden för att plötsligt avbryta sin flykt och med ett nödropsliknande skrik kastar sig ned på vattnet för att vila ut och proviantera. Endast skarvarna hålla sig under sitt kringflygande envist ute till havs, där man ibland kan få se deras fantastiska silhuetter

115

avteckna sig mot morgonrodnaden eller kvällshimlen, där de sitta lägrade på de yttersta grundhällarna.

Hur längtar man ej här ute på skärgårdsöarna efter att få se det första levande pärlbandet av sträckande sjöfåglar avteckna sig mot den uppklarnade vårhimlen! Dagar och veckor i förväg går man omkring nere vid sjöbodarna och ordnar med båtar och vettar och skjutgrejor för att vara färdig att ge sig ut, när signalen kommer.

Ty skärgårdsbon älskar sträckfågeljakten med passion. Särskilt för pojkarna är den det stora äventyret, målet för de långa vinterkvällarnas längtan och drömmar. Och så har det varit generation efter generation ...

Liksom småbarnen inåt landet få lära sig, att tuppen säger »kuckeliku», så få skärgårdsbarnen lära sig härma allfågelns »jag kallar», gudungens »a-o» och ådens »gock-gock». Och alltifrån det att pojken är en meter lång, är det hans käraste önskan och högsta ärelystnad att en tidig vårmorgon få sitta med far i skjutskåren och se de präktiga ådfåglarna och de lustiga, långstjärtade allgubbarna fälla bland vettarna.

Hur många roliga och spännande historier berättas icke från fågelsträcket! Det händer så mycket sällsamt och överraskande där ute bland kobbarna i den tidiga vårmorgonens halvdager.

De gamle berätta om sträck av allfågel, så väldiga att de förmörkat solen, och om troppar av flera hundra ejdrar, som slagit till bland vettarna med en sådan våldsamhet, att man riskerat att bli dränkt av svallet, där man legat i skåren. Den ene talar om ett slags besynnerliga gudungar med någonting liknande en röd kam på huvudet och allfåglar med grön tofs i nacken. -- Praktejdrar och alförrädare skulle de lärde säkert ha kallat dem. -- Den andre har skjutit en vit uggla eller en vit räv, som antagligen kommit norrifrån med isen och, då den brutit upp, blivit kvar på något skär. Ibland får man se det runda huvudet av en säl dyka upp utanför vettarna och ibland nosspetsen av en simmande utter draga en fåra genom den blanka dyningen. Ja, det

116

händer t. o. m. att man kan få skåda riktiga sjöodjur, som varken äro säl eler utter, fågel eller fisk -- sällsammare och mera skräckinjagande, ju starkare inbillningsförmågan är hos iakttagaren.

Men värst är det ändå när man råkar ut för »den röde». Det

Skrakpar på udden.

är en fågel, stor som en and, med eldrött huvud och dito vingar och stjärt. Får man se en sådan gynnare slå till utanför vettarna, är det bäst att först som sist taga upp och fara hem. Ty någon fågel blir det icke mer den dagen; så mycket är säkert.

Gubben Jan-Erik i Sundet har varit med om det och vet hur det hänger ihop med den saken.

Det var en majmorgon för många år sedan. Svärtor och prackor sträckte som bäst, och ungejdrarna voro även komna. Jan-Erik satt med sina åd- och svärtvettar ute på Trutgrynnan. Vädret var det lämpligaste för vettskytte, och han gjorde sig räkning på att få skjuta ett ordentligt kok fågel.

117

Rätt som det var, fick han se en eldröd fågel simma omkring bland vettarna. Han hade icke lagt märke till varifrån den kommit och hade icke hört då den fällde på vattnet. -- Nu hade Jan-Erik alltid tre muskedunder liggande bredvid sig i skåren, en dubbelbössa och två enkelbössor, samtliga mynningsladdare. Först ryckte han till sig dubbelbössan. -- Den där trollfågeln skulle han väl snart göra av med! Det skulle gå som att blåsa ut ett ljus. -- Ett par dånande smällar, och två försvarliga hagelskurar slungades ut över vattnet. Men den röde bara ruskade på sig, och det fastän han låg på ett knappt vetthåll från skåren.

-- Det var väl självaste ...! Och Jan-Erik grep en av enkelbössorna, lade stöd mot berget och sköt ånyo -- men med samma resultat. Till sist tog han sitt grova, långpipiga muskedunder, som verkade mera kanon än bössa och som han brukade ladda med en hel näve krut och lika mycket hemstöpta hagel. Det small som ett bergskott, och vattenstänket yrde högt kring vettarna. -- Då kastade trollfågeln huvudet bakut som en allgubbe och gav till ett läte, så hemskt och olustigt, att Jan-Erik aldrig hört något liknande under hela sitt långa skärkarlsliv. -- Och så flög den sin kos.

Jan-Erik svor en ramsa, medan han laddade om sina gevär.

-- Tur i alla fall att han var ensam och icke hade någon av pojkarna med sig! I annat fall hade han nog fått äta upp den här historien för var gång det blev fråga om vettskytte. -- Men vänta bara! Han skulle nog taga skadan igen, när storfågeln kom och fällde.

Och han behövde icke vänta länge. En väldig tropp ungejdrar kom framstormande österifrån, kupade vingarna och kastade sig ned på vattnet, så att svallet stod i högan sky och hela raden av både åd- och svärtvettar for över ända. Det var tvååriga hanar, »helsingar», som i sin grå och vitbrokiga dräkt snarast påminde om stora bondankor, fjolårshanar, som bara hade litet vitt på stjärten men i övrigt liknade ådor, och ljusbruna ungådor, med stubbiga stjärtar och utan vitt på vingarna. Jan-Erik väntade, tilldess fåglarna »runno ihop» och han fick en klunga av tio-femton

118

stycken framför kornet. Han sköt först två och, när ejdrarna döko men åter kommo upp, ännu ett skott. Men då ejdertroppen efter tredje smällen tog till vingarna och brusade iväg, låg det icke så mycket som en fjäder kvar på vattnet.

Då förstod Jan-Erik, att det icke var lönt att hålla på längre den morgonen, varför han tog upp vettarna och rodde hem. Men det märkligaste var att nästa gång han var ute med vettarna, gick det lika befängt. Fäll på fäll mitt uppe i vettarna och den ena brakande salvan efter den andra -- men icke ett liv. Det var som om det icke funnits hagel i bössorna. Hela vårskyttet blev förstört för honom. Och det bara för den där röda ofågelns skull!

Gubben Matts-Johan på Kobben, som i yngre dagar var den ivrigaste sjöfågelskytt i hela skärgården, anförtrodde mig en gång hur det kommit sig, att han slutat upp med vettskyttet och numera knappast skulle vilja sikta på en fågel.

Jo, det var en vår han satt i skåren utanför Stångskäret. Det var stillt och solvarmt, och rätt som han satt och lyddes till allfågelsången, nickade han till och somnade -- somnade och drömde. Han tyckte, att han kom roende i sin vettbåt, och då han hunnit förbi Tistronskärsudden, fick han se en okristlig massa gudungar ligga i en enda lång rad tvärs över hela Brantö-fjärden. När han kom närmare, märkte han, att fåglarna voro hopfästade liksom med en torskrev, som gick in genom näbben och ut genom ändan på dem. -- Och så de sågo ut sedan! En hade vingen krossad; en annan hade hela buken uppsliten så att tarmarna hängde ut; och en tredje hade båda ögonen utskjutna.

-- Vad gör’ ni här, edra stackare? frågade Matts-Johan, som tyckte, att det hela såg rent beklagligt ut.

-- Jo, sa’ den av »vitrockarna», som tycktes vara liksom förstyre för de andra, det kan du just fråga! ... Vi gudungar äro allasammans sådana som du råkat skadskjuta i din’ da’r och sedan lämnat åt sitt öde. Vi ä’, som du kan se, några tusen stycken, och ändå är det inte en enda åd med i sällskapet. -- -- --

119

Den drömmen tog Matts-Johan så hårt, att han genast gav sig i väg hem. Och sedan har han, åtminstone efter vad han själv försäkrar, icke lossat skott på någon levande varelse. -- -- --

Men det är icke bara skärgårdsborna som förstå att uppskatta sträckfågeljaktens nöjen och behag. Även inne på fastlandet, ja, t. o. m. i den moderna storstaden finnes ju människor med förfädrens gamla jaktpassion i kroppen, och de bland dem, som en gång fått vara med om sträckfågeljakten i havsbandet, bruka vara tämligen ense om att den, om också ej ur ren sportsynpunkt, så dock i så många andra avseenden går utanpå all annan jakt i skog och på sjö.

Den eljes så självmedvetne och värdige tjänstemannen eller affärsmannen känner en besynnerlig oro i blodet, där han sitter vid sitt arbetsbord och ser aprilskyarna jaga fram över stadens husmassor. Han öppnar fönstret för att få andas den friska vårluften. Då hör han en fiskmås’ kvidande vårläte, och med ens står ett av hans bästa minnen friskt och levande inför honom. -- Han minns en härlig, förväntansfull vårnatt med en ännu härligare morgon ute bland de yttersta skären. En soluppgång i purpur och eld, som spred det mest bedårande färgspel över vatten och land. Och så fågelsträcket med sin spänning och sina överraskningar, sina ständigt växlande syner och intryck och sin mäktiga stämning av sjudande krafter och vaknande liv ...

Den strame, tillknäppte herrn känner sig riktigt pojkaktigt upprorisk. Än en gång måste han dit ut -- ut till havsbandets jublande fåglavår! Än en gång vill han se gudungens skumvita fjäderdräkt lysa på blånande vatten, än en gång höra allfågelsången, den underbara allfågelsången, som aldrig kan glömmas av den, som en gång hört den ljuda över fjärdarna. -- -- --

Så kommer det sig att för varje vår, då isarna bryta upp och regelbunden båttrafik åter kommer i gång, skärgårdsångaren till Saltvik för varje resa kommer fullastad med stadsjägare, som skola ut på sträckfågelskytte.

120

I Saltvik tagas de emot av lotsar, tullvaktmästare eller fiskare, som mot hederlig vedergällning hålla dem med båtar och vettar och föra dem ut till skårplatserna i havsbandet. Om nätterna blir det formlig kapplöpning till de bästa ställena. Motorer smattra, segel slå, och årtullar gnissla. Och så snart det blivit skjutljust, börja skotten knalla i en nästan oavbruten salva timme efter timme. -- Alldeles som om fienden vore där och försökte en landstigning på holmarna.

Ty herrarna från staden komma icke alltid bara för att njuta av skärgårdsvåren och fågelsträckets fängslande skådespel. De vilja även döda. Och när ångaren återvänder till staden, hänger hela fördäck fullt med präktiga ejdrar, gudungar och ådor om varandra, och brokiga allfåglar i långa rader.

Att villebrådet kommer till nytta i köket är icke alltid så säkert, ty de sega, traniga sjöfåglarna äro ingenting för läckergommar. Men som jakttrofféer att briljera med vid hemkomsten göra de sig onekligen bra, och bättre förstås, ju flera de äro.

Ja, de goda herrjägarne ha för visso åtskilligt på sitt samvete, då det blir fråga om sjöfågellivets avtagande i skärgårdarna. Skärgårdsbon nöjer sig vanligen med »ett kok» fågel åt gången, men gentlemannaskytten blir aldrig belåten. Hans diktan och traktan går vanligen endast ut på att få så höga skottsiffror som möjligt att anteckna i sin jaktjournal.

Det är inga uppbyggliga historier som berättas här ute om sådana där samvetslösa storjägare, som härjat och dödat, så länge det funnits en fågel i skärgårdarna. Men mest ökänd och beryktad av dem alla är ändock mister Jona, den utländske ministern, han med den jovialiska uppsynen och det stora patriarkskägget.

Då de stränga jaktlagarna i hans hemland icke tilläto honom att fritt hängiva sig åt sin grymma passion att döda djur i massor, valde han vårt land och särskilt våra fågelrika skärgårdar till sin tummelplats. Här for han omkring från jaktmark till jaktmark, från skärgård till skärgård, från ö till ö, spridande död och förskräckelse och skapande tomhet och ödslighet var han drog fram.

Aprilnatt bland skären. -- Det lider mot gryningen. Uddar och kobbar teckna sig i mörka, suddiga konturer mot det dunkla, lugna vattnet, som så småningom börjar skifta i pärlgrått och opal. På västerhimlen står månen rund och blank över Ådskär och kommer den höga iskallen ute på österudden att lysa och

Svantroppen.

glänsa likt den guldsmidda marmorportalen till ett feslott. Och stjärnorna brinna stora och töckniga likt fjärran blinkande fyrar.

»Gacke-lak, gacke-lak!» Det är en flock grågäss, som tagit sitt nattviste på ett litet grund norr om skäret och nu skrämd tager till vingarna och uppslukas av skymningen. -- En liten roddbåt, som närmat sig skäret, föres med nästan ljudlösa årtag in i den mörka slagskuggan under strandbranten.

Nya årslag bryta tystnaden, och ännu en båt kommer roende väster ifrån. Den tar i land bakom österudden. Snart höres

122

klampandet av tunga steg uppe på land och det hårda dunsandet av stora kullerstenar, som släppas mot berget. Det är en sjöfågelskytt som håller på att iståndsätta den gamla skjutskåren på udden, sedan han först inom gott skotthåll från land lagt ut sina vettar, par om par, ejdrarna för sig och allfåglarna för sig.

Det är som om hela himlavalvet lyftes och sänktes under jämna andetag, innan den första rosafärgade strimman bräcker fram i öster. Kobbarna stå svartvioletta mot den ljusnande himlaranden, och den svaga dyningen övergjutes av en skiftning av vingult och orange, medan vaknande vindkårar strö ut ett lätt stoft av ultramarin över vattnet.

Nu höres intet annat ljud än dyningens jämna andedrag. -- -- Men så börja grodorna kväka i kärrpölarna på skären. Det ger ett egendomligt knattrande eko i bergen, liknande knäppningar av kastanjetter. -- -- --

En liten svart fågel med stora vita vingfläckar kommer flygande och fäller på vattnet utanför udden, i det han låter höra en klar, visslande lockton. Så kommer en till och ännu några stycken, tills de utgöra en hel liten flock. Där de i snabb flykt surra fram tätt över vattenytan, te de sig i den bleka halvdagern som svärmande svarta och vita jätteinsekter. Nu kasta de sig åter ned på vattnet, där de börja doppa och dyka med en sådan livlighet och ett sådant behag i rörelserna, att det är en fröjd att se på. -- Det är tobisgrisslorna, skärens små svarta troll, som varsla om havets närhet var helst de uppenbara sig. -- -- --

Långt ute på fjärden simmar ett ejderpar. -- Främst honan, den vackra brunspräckliga åden, och i vattenstrimman efter henne hanen i full bröllopsdräkt. -- Guding eller gudunge så kallas han. Och sannerligen om en ung havsgud i fågelhamn kan te sig skönare och stoltare än denna präktiga uppenbarelse i sin skumvita mantel, sitt lysande bröstharnesk, skiftande i samma dämpade orangefärg som den av morgonrodnaden kyssta vågen, och sin vackra hjälmhuva, upptill sammetssvart, baktill över nacken ljust sjögrön som undervattensklippornas böljande algmatta.

Han kastar huvudet bakut, strupen sväller, och det breda

123

bröstet höjer sig över vattnet, då han hänförd talar kärlekens ord till sin väna najad: »A-o- -kock-o!» Det är ett lockrop i djupaste bröstton, som rular fram över vattnet likt suckandet av en mot hällen brytande bölja. Ett kärleksspråk, vilt och passionerat, sådant det talats alltifrån tidernas morgon. -- Och den

Fällande ejderpar.

sköna svarar med ett ömt skrockande »gock, gock», där hon med små nyckfulla avvikelser än åt höger, än åt vänster simmar fram mot det ur gryningens töcken framträdande landet. En oemotståndlig längtan drager henne dit. Hon drömmer om en skreva mellan hällarna, där hon, dold av den bruna ljungens skyddande täcke, under gångna vårar bäddat sin mjuka dunbale och ruvat sina ägg.

Plötsligt sträcker hon halsen och tar till vingarna. Gudungen följer henne. In emot land bär deras flykt i en vid krets runt skäret.

Då de närma sig österudden, bli de varse några andra ejdrar, som ligga parvis helt nära land, orörliga och med indragna halsar,

124

som om de ännu överlämnade sig åt nattvilan. -- »Gock, gock, kock!» lockar det ivrigt från udden.

Åden hejdar sig i flykten, bromsar med vingarna, så att de stå böjda som kupiga fallskärmar och tar vattnet likt ett hamnande hydroplan. Även gudungen kastar sig utan betänkande ned, så att en glittrande kaskad av små vattenpärlor rulla fram över den vita fjäderdräkten.

Han simmar fram mot sina förmenta stamförvanter och vill hälsa hanarna med ett utmanande »a-o». -- Men vad nu! De se så besynnerligt stela och livlösa ut, där de ligga och guppa i dyningen, att gudungen känner sig illa till mods och vänder dem ryggen för att simma utåt sjön. -- Då kommer en bländande eldblixt och en knall från bergsskrevan på udden ... Den stolta fågelns huvud sjunker ned mot bröstet, en darrning far genom den vitglänsande fjäderskruden, och några lösryckta dun gunga bort med vågen ...

Åden har förskräckt tagit till vingarna och undgår på så sätt det skott, som varit ägnat åt henne.

Mannen på stranden lämnar sin skjutskåre, stiger i båten, som gömts bakom närmaste udde, och ror ut och hämtar upp den skjutna gudungen. -- -- --

Nu blossar morgonrodnaden upp likt en på vattnet vilande praktfull, purpurfärgad blomma, som hastigt öppnar sina kronblad. De små strömolnen på österhimlen brinna som eld, och dyningarnas ryggar få en allt starkare orangefärg med dragning åt rostbrunt. -- -- -- Dagsljuset växer och växer. Snart lyser hela östra himlahalvan klargul som ett knipöga, medan den dunkelblå västerhimlen med sin bleknande måne övergjutes av en allt starkare rödviolett återglans.

Då höras fjärran ifrån några vemodigt klingande, mångstämmigt upprepade toner. »Ang-ang, ang-ang!» ljuder det närmare och närmare. -- Svanesången!

En tropp på några och tjugu svanar komma i snöplogsformation tågande mot nordost på ringa höjd över skäret. De väldiga fågelkropparna med de nästan vidunderligt långa, käppraka

125

halsarna lysa som purpur i morgonrodnaden. För den, som snett underifrån betraktar den levande kilen av jättefåglar, ser det ut som låge de packade i luften den ena över den andra, och vingarna röras så taktfast och automatiskt, som om de sattes i rörelse av ett gemensamt muskelsystem. -- »Ang-ang!» Svantroppen styr stolt och målmedvetet sin väg rakt framåt för att om några ögonblick försvinna, uppslukad av soluppgångens flammande bål.

Ejdersträcket fortsätter. Enstaka fåglar eller par och hela troppar komma flygande. -- De, som äro nog oförsiktiga att hälsa på vid österudden eller någon annan av vettplatserna kring skäret, bliva mottagna med skott, och allt flera få låta sina liv.

Solen höjer sig ur vågen, och allfåglarna hälsa den med sin härliga solsång, överröstande orrtuppen, som blåser och spelar utan uppehåll på högsta klinten av skäret. Den ena allfågeltroppen efter den andra kommer jagande utifrån havet.

Ett töcken stiger plötsligt upp i nordost, döljande solskivan, och ett par lätta byar med snöblandat regn draga förbi. Men det hela är över på några minuter, och då solen åter bryter fram, tager allfågelsträcket ny fart. -- »A-aula-a-a-aula!» Där svänger en stor tropp om udden och kastar sig besinningslöst mitt bland de uppstoppade lockfåglarna. De gamla hanarna med sina långa, uppåtböjda spetsstjärtar fara stridslystna mot varandra och böja halsen i s-form, sjungande med fulla lungor. -- -- -- Då blixtrar det åter gång på gång från den lilla stenfästningen i bergskrevan, och flera fåglar flyta dödsskjutna på vattnet ... Att dö under lek och skallande sång det är en död, värdig dessa sorglösa sångare-bohemer, havets vandrande trubadurer! -- -- --

Från när och fjärran knalla skotten över fjärdarna, dovt och utan eko, likt ljudet av två plankor som slås tillsamman. Över allt på läsidan av skär och småkobbar lura skyttarna bakom ett bröstvärn av gråstenar eller ett på en spira upphängt segel, och varhelst fåglarna närma sig en skyddad vik eller en udde, hälsas de av eldblixtar och skurar av bly. -- Sådan är människornas välkomsthälsning till de hemvändande fågelskarorna! -- -- --

Men den präktiga åden, som i den tidiga gryningsstunden vid

126

österudden av Ådskär förlorade sin make och så när själv hade fått sätta livet till, simmar oroligt omkring på fjärden. Allt ivrigare och ivrigare kallar hon med sitt »gock, gock, gock», som ger eko mot hällarna ... Den hon väntar kommer icke -- hans djupa »a-o» skall aldrig mera ljuda över vågorna -- men väl en annan gudunge, lika präktigt skrudad, lika passionerad och ridderligt uppvaktande som den förlorade. Fru Åda visar sig väl till en början litet reserverad och gör min av att simmande draga sig undan. Men det märks väl, att den ståtlige främlingen gör ett djupt intryck på henne med sina kråmande halsrörelser och sirliga reverenser. Efter en stund svarar hon på hans kärleksförklaring, och kanske innan nästa dag grytt simmar hon, tröstad och lycklig, vid den nye makens sida.