Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Grosshandlare Sebulonssons örnjakt (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

GROSSHANDLARE SEBULONSSONS ÖRNJAKT.

EN vacker majdag för åtskilliga år sedan visade sig bogserbåten med småbåtarna på släp åter utanför hemlandet. Denna gång gällde det morkullsskytte på Sebulons jaktmarker på Ängsö. Bogseraren lade sig för ankar inne i Österviken, och skyttarna gingo i land för att i den stilla, doftrika våraftonen placera ut sig längs det kända morkullsdraget i kanten av Långängen.

Hur morkullsskyttet lyckades mäler ej historien, men säkert är att det gick muntert till ombord på bogserbåten, där jägarna inrättat sig för natten. Stämningen förhöjdes ytterligare genom det med allmän begeistring mottagna meddelande, den gode

143

Sebulon vid supén hade att lämna sina jaktkamrater: Ja, nästa morgon väntade dem en överraskning, en jakt, som de säkerligen aldrig drömt att få vara med om! De skulle få jaga ett i verklig mening kungligt villebråd -- havsörnen, luftens och havets härskare. Hade de sett en havsörn förr? -- Jaså, inte. Nå, då skulle de få se på tusan! En fågel längre än så här mellan vingspetsarna -- Esaus ättling slog ut med armarna -- och med en näbb, stor och krokig som -- som -- »som din egen nasus», sufflerade en herre i sällskapet, som hade för vana att säga sina vänner obehagligheter. -- »Ja, ja, varför inte», återtog Sebulon helt gemytligt och tog sig om sitt försvarliga luktorgan. »Men skämt åsido, mina vänner! Tänken er, att jag, en gammal jägare, som alltid ansett jaktvårdens a och o vara att med alla till buds stående medel hålla efter rovdjuren och rovfåglarna, tänken er, mina herrar, att jag låtit dessa väldiga rovriddare, dessa skärgårdens mordänglar och fisktjuvar under flera år fritt husera på mina jaktmarker och i mina fiskevatten» -- »trodde annars att det var skärgårdsbornas fiskevatten», insköt den elake -- »bara för att få bereda er en glädje och i morgon bjuda er på denna enastående jakt!»

Kvällen slöts under stormande ovationer för den generöse och omtänksamme jaktherren, och i god tid följande morgon stod hela sällskapet, inalles sju personer, färdiga att gå till storms mot örnboet vid Långängen. Sebulon själv hade beväpnat sig med en modern repeterstudsare, de övriga med sina dubbelbössor, laddade med så grova hagel som man i en hast hade kunnat komma över.

Karl-Olof, utterdödaren, som, då ännu bara en pojke, var med som vägvisare och som berättat mig om denna märkliga jakt, hade tidigare på morgonen sett en av örnarna borta vid Hökarsviken, där den tydligen var sysselsatt med fiske.

Sebulon gav tecken till uppbrott, och örnskyttarna satte sig i rörelse, smygande fram som indianer längs den vackra lövängsdrog, som från Österviken leder i rak västlig riktning fram till Långkärret. Ingen i sällskapet hade tid att fröjda sig åt den ljuva, blommande våren, som log och skalkades runt omkring. Ingen brydde sig om att lyssna till det passionerade duvokuttret

144

och gökgalandet, ingen hade öra för taltrastens uttryckfulla föredrag och trädgårdssångarens smäktande brösttoner. Var och en gick där och bara solade sig i hoppet om att han och ingen annan skulle bli den lycklige och få skjuta en örn. Tänk, att få anteckna en sådan fågel på sin skottlista och sedan låta stoppa den och ställa upp den i sitt arbetsrum och att få se sina jägarevänner gröna av avund, när de kommo på besök!

Hunna till kanten av den sanka ängen, på vars andra sida örnboet skulle finnas, stannade man och lade råd, varpå Karl-Olof, som är en mästare i all slags smygjakt, skickades ut för att rekognoscera. Efter tjugu minuter, som föreföllo de väntande jägarna oändligt långa, var han tillbaka med den hugnesamma underrättelsen, att han uppifrån den branta bergklacken sydväst om boet tydligt hade sett en av gammelörnarna ligga i boet. Karl-Olof menade, att man nog skulle kunna smyga sig så pass nära, att en god skytt skulle kunna sända örnen en kula, där den låg.

Då jaktherren själv ansågs vara den säkraste kulskytten i sällskapet, utsågs han enhälligt till att under ledning av Karl-Olof smyga sig inom håll för örnfuran och göra slag i saken. Det dröjde en stund innan den gode Sebulon, följande riktningen av Karl-Olofs pekfinger, fick syn först på boet, där det avtecknade sig som en stor, mörk fläck i skogens täta grenverk och därpå på själva fågeln, där den snarare satt än låg i boet med till hälften utbredda vingar för att skydda ungarna mot den skarpa nordosten.

Sebulon tog stöd mot en trädstam, siktade länge och omsorgsfullt och lät så skottet gå. Knappast hade den korta studsaresmällen ekat genom skogen, förrän örnen sågs kasta sig ut ur boet och som vanligt i båge nedåt försvinna mellan träden. -- -- -- Men Karl-Olof, som, under det Sebulon gjorde sig klar till skott, snabbt som en ekorre äntrat upp i en gran, varifrån han hade vidsträckt utsikt, kunde strax därpå med belåten uppsyn rapportera, att han sett fågeln vingla till och taga mark på en liten ängsglänta några hundra meter norrut.

Där hittades den också mycket riktigt död, skjuten tvärs igenom bröstet, och blev i triumf buren till andra sidan kärret, där

145

den företeddes för det väntande jaktsällskapet. Den obligatoriska mätningen av avståndet mellan vingspetsarna tycktes emellertid giva vid handen att det denna gång icke var fråga om något s. k. jätteexemplar. Karl-Olof, som kände ganska väl till örnarna, förklarade som sin åsikt, att det var hanen som för tillfället legat i boet och nu fallit offer för sin omsorg om ungarna.

Nå, ja, hade man lyckats skjuta hanen, som brukade vara skyggast och svåråtkomligast, så skulle det nog gå att få honan med, bara man gav sig ro att vänta! Och så kröpo skyttarna in under de slokande granarna runt omkring örnfuran, där de sutto med spända hanar, färdiga att giva eld, så snart örnmor skulle uppenbara sig. Minuterna blevo till timmar, och de blodtörstiga myggsvärmarna under granarna blevo allt våldsammare i sina anfall mot stadsherrarnas ansikten och händer, men inget inträffade.

Då och då hördes örnungarnas svaga pipande uppifrån den väldiga grenkorgen, och en gång tyckte sig Karl-Olof urskilja något, som liknade ett avlägset örnskri. Men det var också allt!

Då var det »den elake» som kom att tänka på ett gammalt knep, som ofta med fördel begagnats, då det gällt att vakta ut rovfåglar vid boet. -- En fågel må vara aldrig så slug och försiktig, men någon räknemästare blir han aldrig. Därför, om man är flera att hålla vakt vid boet, bör alltid en eller ett par demonstrativt avlägsna sig därifrån, på det att fågeln, som ser fridstörarna draga sina färde men icke förmår räkna deras antal, i tro att marken åter är fri, skall återvända till boet. -- Alltså erbjöd sig »den elake», som sade sig ha fått nog av myggplågan, att tillsammans med Karl-Olof draga sig tillbaka mot båtarna i Österviken för att sålunda om möjligt skaffa sina kamrater tillfälle till skott. Sagt och gjort, de båda provokatörerna avtågade sjungande och hojtande mitt över den nästan trädlösa kärrängen.

De kunde väl ha varit borta högst en halvtimme, då örnhonan uppenbarade sig utan föregående varning. Likt en pappersdrake stod hon där plötsligt i luften ett tiotal meter snett över boträdet. Vingarna voro utspända, så att man kunde räkna varenda handpenna, och den vitglänsande stjärten hölls riktad snett framåt för

146

att bromsa farten. I klorna höll hon ett långt, slingrande och slängande föremål. Man hann inte riktigt få klart för sig vad det var, innan en ursinnig snabbeld började och fem hammerless-gevär av högsta märke inom loppet av några få sekunder ur sina dubbla eldgap slungade nio grova hagelsvärmar upp mot den kretsande storfågeln, som med en tvär vändning nästan kastade sig på rygg i luften och försvann, kvarlämnande som minnen några avskjutna dun och fjädrar, som i täta serpentinvindlingar sakta dalade ned över de häpna skyttarna.

»Ja, men hon fick allt bra med stryk, den satan!» kom det från en av sällskapet. »Jag kan ge mig f-n på att jag höll rätt!»

»Ja, jag också -- jag också!» försäkrade tre andra röster. Endast vännen Sebulon stod tyst. Då han skulle lossa sitt första skott och med geväret riktat lodrätt uppåt kornade på örnens kroknäbb, hade örnen helt oförmodat släppt sitt tag om det långa, slingrande föremålet, som med en väldig dask träffat Esaus ättelägg mitt i synen och kommit honom att skjuta rakt åt ... Det andra skottet kunde han icke lossa så tilltygad och förvirrad hade han blivit av den oförmodade och våldsamma kindpusten från ovan. Alltså sköt han för säkringen på sitt gevär, som han försiktigt lade ifrån sig på marken, varefter han tog fram en näsduk och gjorde ivriga men åtminstone till en början fruktlösa försök att befria ansikte och skägg från ett segt och otäckt slem, varmed han blivit överhöljd. Jaktkamraterna voro alldeles för ivriga och upphetsade för att lägga märke till hans dilemma. De bara pratade i munnen på varandra men tröstade sig till sist i den tillfredsställande förvissningen att örnhonan i alla fall »fått vad hon behövde». Dock, de skulle blott allt för snart ryckas ur sin villfarelse.

Nu hördes åter rösterna av »den elake» och Karl-Olof, som pratande och skrattande närmade sig över kärret.

De hade efter generalsalvan fått syn på örnhonan, som, till utseendet oskadd, flugit bort till Tristonskäret, där hon satt sig på högsta klinten och börjat ordna sin genom beskjutningen något derangerade fjäderdräkt.

147

Sedan man något hämtat sig från denna nya överraskning, väcktes frågan vad man skulle göra med örnungarna. Det kunde ju aldrig bli tal om att låta rovriddarnas avföda ligga kvar i boet för att växa upp till nya gissel för skärgården och skärgårdsfåglarna.

En av jägarna föreslog, att man skulle draga lott om vem som skulle få skjuta dem. En örn vore ju i alla fall en örn, och hade man fått turen att skjuta en sådan, behövde man inte ovillkorligen skriva folk på näsan om det varit en fullvuxen fågel eller bara en dununge. -- Så här skulle det gå till. Karl-Olof kunde gå upp i trädet och kasta ned ungarna en i sänder, då den genom lottning utsedde skytten borde stå beredd att skjuta, medan ungen befann sig i luften. Men sköte han bom, skulle han vid återkomsten till staden få bjuda på champagne över lag. -- Var inte det ett gott förslag, så säg?

Nej, det ville jaktherren icke vara med om. Han hade från början haft helt andra planer beträffande ungarna. Till den ändan hade han låtit Karl-Olof taga med sig en stor, rund strömmingskorg av en, och med denna fastbunden på ryggen beredde sig ynglingen att bestiga örnfuran.

Snabb och smidig som en australneger äntrade Karl-Olof utan minsta ansträngning upp för den grova, släta furustammen och satt i nästa minut fjorton meter till väders, gränsle över en av grenarna, som uppburo det väldiga nästet.

-- Ja, där lågo de båda små gråvita dunbyltena. -- Sådana spektakel att se ut med sina krokiga näbbar och klor ... Och så arga sedan! -- -- Fastän de icke kunde vara mer än ett par veckor gamla, fyllde de upp hela korgen, som Karl-Olof tog på vänstra armen, medan han hastigt och lustigt hasade sig ned till terra firma.

Ungarna skulle herr Sebulonsson, enligt vad han högtidligen tillkännagav, skänka till den Zoologiska trädgården i staden. -- Om de små havstrollen någonsin kommo dit är tvivel underkastat. Troligen voro de alltför späda för att kunna hållas i fångenskp.

Omsider troppade den muntra, segerdruckna skaran av ned till

148

båtarna, bärande den skjutna örnhanen och korgen med örnungarna på en granstör. Endast jaktherren själv dröjde ännu en stund kvar under trädet, där han stått, då han sköt på örnhonan. Först när kamraternas röster dött bort bland träden och han var alldeles säker på att ingen såg honom, hukade han sig ned i ljungen och lyfte upp -- en väldig ål, på vilken örnen, sin vana trogen, slitit av huvudet för att lättare få bukt med den seglivade krabaten. Sebulon vägde den slingrande ålkroppen i handen och fann, att den måste hålla minst ett kilogram i vikt.

Ett belåtet leende spred sig över den gode grosshandlarens rastypiska drag: En sådan förbaskad tur! Nu hade han ju färsk fisk att bjuda sina vänner på till frukost och slapp att taga till de dyra konserverna.