Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog
jag sparade på mina andetag. Slutligen såg jag dagen,
men genom snön!
»I detta ögonblick fann jag, att mitt huvud var kluvet.
Lyckligtvis hade mitt eget, eller mina kamraters blod eller
måhända min hästs sargade hud — vad vet jag! — stelnat
och bildat liksom ett överdrag av naturligt plåster. Trots
denna skorpa svimmade jag, då min hjässa kom i beröring
med snön. Den lilla kroppsvärme, som ännu återstod mig,
hade smält snön omkring mig, och, då jag återfick sansen,
befann jag mig mitt i en liten öppning, genom vilken jag
ropade och skrek så länge jag förmådde. Men då solen
gick upp, hade jag likväl mycket små utsikter att bli hörd.
Fanns det redan folk på slagfältet?
»Jag lyfte mig i det jag lät mina fötter fjädra sig mot det
fasta stödet av de dödas kroppar. Ni förstår, att det inte
var rätta stunden att säga till dem: — ’Aktning för den
modiga olyckan!’
»Kort sagt, herr Derville, sedan jag haft den smärtan,
om jag så kan kalla mitt raseri, medan jag länge, länge,
såg dessa satans tyskar ta till benen, då de hörde en röst,
där de inte sågo en människa, befriades jag slutligen av en
kvinna, som var nog modig eller nog nyfiken att närma sig
mitt huvud, vilket tycktes ha vuxit upp ur jorden som en
annan svamp. Hon sökte upp sin man, och dessa båda
buro mig till sin fattiga koja.
»Jag tyckes ha fått ett nytt anfall av katalepsi — jag
säger så för att beteckna ett tillstånd, varom jag inte har
någon aning, men som på mitt värdfolks beskrivning måste
ha varit en följd av denna sjukdom. Sex månader svävade
jag mellan liv och död och talade inte eller yrade, då jag
talade.
»Slutligen utverkade mitt värdfolk, att jag intogs på
sjukhuset i Heilsberg. Ni förstår, herr Derville, att jag kom
upp ur graven lika naken som ur min moders liv; och då jag
sex månader efteråt en vacker dag erinrade mig, att jag
varit överste Chabert, och, sedan jag återfått mitt förnuft,
fördenskull fordrade, att min sjuksyster behandlade mig
med mera aktning än hon bestod en stackars sate, började
alla mina rumskamrater skratta.
Till min lycka hade kirurgen av fåfänga svarat för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
