Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i5i
Delbecq hade kommit och redan varit där några dagar.
I enlighet med grevinnans muntliga föreskrifter hade han
sökt och lyckats vinna den gamla militärens förtroende.
Nästa dag åtföljde överste Chabert före detta advokaten
till Saint-Leu-Taverny, där Delbecq hos notarien låtit
uppsätta en handling, avfattad i så förnedrande ordalag, att
översten hastigt lämnade byrån, så snart han hört den
uppläsas.
»För skock millioner!» utbrast han, »då vore jag allt en
riktig åsna! Jag skulle ju gå och gälla som förfalskare!»
»Herr överste», anmärkte Delbecq, »jag råder er att
inte förhastat skriva under. I ert ställe skulle jag taga
minst trettiotusen francs ränta ur den här saken, fru
grevinnan skall nämligen gärna betala dem.»
Sedan han med den harmfyllda hedersmannens eldblick
låtit den genompiskade skurken förstå sin mening om honom,
flydde översten ett rov för tusen stridiga känslor. Han
blev åter misstrogen, vredgades och lugnade sig om
vartannat. Slutligen kom han in i Groslays park genom en
öppning i muren och gick långsamt för att vila sig och i lugn
tänka efter i ett litet kabinett, som inretts i en kiosk,
därifrån man såg vägen till Saint-Leu. Gången var beströdd
med ett slags gulaktig jord, som användes i stället för
sand, och grevinnan som satt i paviljongens lilla salong,
hörde icke överstens steg; hon var nämligen alltför
upptagen av framgången av sin affär för att ägna minsta
uppmärksamhet åt det lilla buller, hennes man gjorde. Den
gamle soldaten varseblev icke heller sin hustru, där hon
befann sig i den lilla paviljongen ovanför honom.
»Nåväl, herr Delbecq, har han skrivit under?» frågade
grevinnan sin intendent, då hon över häcken till en djup
grav såg honom komma ensam på vägen.
»Nej, fru grevinna. Jag vet inte ens vart vår man tagit
vägen. Den gamle kraken stegrade sig.»
»Så få vi till slut ändå spärra in honom på Charenton,
eftersom vi ha honom», sade hon.
Översten återfann sin ungdoms hela spänstighet, var med
ett språng över graven och stod i nästa ögonblick framför
intendenten, som han gav ett par av de utsöktaste örfilar,
som någonsin kommit en lagvrängare till del.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
