Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Med en Parisgatpojkes hela naivitet sträckte översten
ut sina händer åt var och en av de okända, som gåvo honom
tjugu francs. Han tackade dem med slö min och sade:
»Präktiga soldater!» Med käppen gjorde han »i armen
gevär» låtsades lägga an och ropade skrattande: »fyr! Leve
Napoleon!» Med käppen beskrev han i luften en arabesk,
som om han svängt en fana.
»Det sår han fått har låtit honom falla i barndom », sade
Derville.
»Han i barndom!» utropade ett gammalt hjon, som
betraktade dem. »Åh nej! Somliga dagar får man
sannerligen inte trampa honom på fötterna. Han är ett gammalt
slughuvud med både filosofi och inbillningskraft. I dag
har han emellertid, som ni kanske märker, firat fri måndag.
År 1820 var han redan här. En preussisk officer, vars
vagn körde uppför Villejuifs backe, gick förbi till fots.
Hyacinthe och jag sutto vid vägkanten. Officern pratade
med sitt sällskap, en ryss eller annat djur av samma slag.
Då preussaren fick se gubben, sade han skämtande: Se
där en gammal infanterist, som måste ha varit med vid
Rossbach.’ — ’Jag var alltför ung för att vara med där’,
svarade han, ’men jag var tillräckligt gammal för att vara
med vid Jena.’ Preussaren gick utan att göra flera frågor.»
»Vilket öde!» utbrast Derville. »Utgången från
hittebarnshuset återkommer han för att dö på
försörjningsanstalten, sedan han under mellantiden hjälpt Napoleon
erövra Egypten och Europa. Vet du vad, min vän», återtog
Derville efter ett ögonblicks tystnad, »i vårt samhälle
finnas tre personer: prästen, läkaren och juristen, som inte
kunna hysa synnerlig aktning för världen! De bära svarta
kläder, kanske därför att de bära sorg efter alla dygder,
alla illusioner. Den olyckligaste av de tre är advokaten.
Då människan söker upp prästen, kommer hon driven av
ånger, av samvetskval, av en tro, som gör henne intressant,
som gör henne större och tröstar medlarens själ, vars
uppgift inte saknar sin tillfredsställelse; han luttrar, gottgör
och försonar. Men vi advokater, vi se samma dåliga
känslor ständigt upprepas, ingenting bättrar dem, våra byråer
äro avstjälpningsplatser, som man inte kan avröja. Hur
mycket har jag inte erfarit under utövningen av mitt yrke!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
