Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Som visar, att, när en potatishandlare vill bli människa, så köper han en vinkorg och begår sedan många underliga handlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Här är alldeles enormt med råttor! förklarade
fru Liebicks. De springa tvärsöver gatorna här uppe
i Villastan från hus till hus.
— Tnu! sa Gobsman. Det är alldeles som på
Söder det! Och på Munkbron också! Så jag är van
vid det, jag!
— Och källarn är nästan obrukbar, fönstren otäta,
tapeterna trasiga, spisen i köket måste kasseras,
slasken är för liten, skafferiet otillräckligt...
— Grosshandlarn hör själv! insköt hennes nåd,
och under tiden kröpo hennes blickar längs
väggarna, över möblerna, avläste familjens historia
från tavlor, fotografier och tapisserier.
Men Gobsman gnuggade händerna, ty nu var han
mitt i fina världen, det kände han, där man drack
vin om förmiddagarna och gjorde ingenting.
— Det blir galant det här! sa han, och i detsamma
rullade en liten halvmornad krabat in i rummet, en
fyrkant på två små kramma fötter. Och han
gnuggade sig i ögonen, varefter han blev stående med
undran.
— Fritz! sa fru Liebicks.
-—• Si där! Si där! sa Gobsman och böjde sig ner
och sträckte ut armarna. Det är lilla arvingen det
där! Jag ser det!
— Hälsa, Fritz! sa fru Liebicks.
Och Gobsman klappade honom på huvut, han var
i femte eller sjätte himlen allaredan, nämligen
potatishandlarn !
— Vackert barn, lilla fru Liebicks! sa han. Tnu!
10. —
Nordström, Jobbarfamiljen Gobsman.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
