Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Fina världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och darrning i mellangärdet av ångest att inte hinna,
innan banken stängs.
Lite av den oron men bara lite kände nu Jenny
Gobsman för första gången, och det skadar aldrig
att ha känt den. Sen förstår man genast bättre en
hel del av livet och dömer inte så hårt, och som det
är ett stycke av tillvarons mening, så se vi, att vår
usla tid också har lite gott mitt i uselheten, och det
bör man ju alltid sätta värde på, så blir det hela
roligare sen och man behöver inte sälla sig till dem,
som bara knota, ty det föder alltid misstanken, att
man inte riktigt förstått det hela.
— Men säg, fröken! sa Jenny. Jag tycker nästan,
det är löjligt, att vi kalla varann fröken! Vi bli
ju släkt ändå!
— Tack, Jenny! sa Rosa Mull, öppnade sin feta
famn och omfamnade svägerskan, och som en blixt
skeno de båda samt kände sig som goda vänner, och
det förblevo de för resten alltid efter den dagen,
som vi ska se.
Nu kommo de överens om att Jenny skulle vara
tillbaka klockan fyra, och under tiden skulle hon gå
ut på stån och göra en titt uppe i Karls våning.
— Karl ville det! sa Rosa Mull. Och han har
lämnat nyckeln åt dig! Se här! Så att du skulle se,
hur trevligt han har!
Hon böjde sig intill Jenny och viskade:
— Han tror, att han har ordnat allting själv,
men du kan vara säker på, att det är ingen annan
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
