Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Das ewig weibliche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tjing! sa Makkonen och blinkade med ögonen.
Så gingo de båda damerna och lämnade fina
världen åt sitt öde.
Det var ett ganska stort pensionat, där Rosa
Mull bodde, och föreståndarinnan var allvarlig med
stränga ögon och dito linjer i ansiktet. Hon hade
mest damer inackorderade, allesammans mycket
nyttiga damer, som tillbragte dagarna på kontor eller
i fina världens finaste butiker eller i ämbetsverk,
och de angåvo tonen. Det fanns även några herrar,
men de hade spasmer i benen eller ryckte i ansiktet
eller voro på annat sätt underhaltiga. Damerna
tyckte mycket om, att det var så, ty därigenom
kunde de varje dag känna, i enlighet med tidens
fordringar, att de voro mänsklighetens högre
stående del, och därpå sätta ju alla damer stort värde
och ha alltid gjort det, så att det är inte nytt, men
det är inte så hemligt som förr.
Och bland dem alla var Rosa Mull en livlig och
omtyckt ledamot.
Hon hade ett ljust och trevligt rum, uppfyllt av
flera hundra små saker, av vilka ingen var nyttig,
och på bordet stod ett kabinettsfotografi av Karl.
På det kommo de andra damerna då och då in och
tittade, och att Rosa Mull hade det var nära nog
orsaken till hennes goda ställning på pensionatet,
ty ingen av de andra damerna hade motsvarighet,
och för Rosa Mull var detta kort, vad Vasaorden
i hennes nåd Polvianders ögon var för samhällets
herrar. Och alla damerna i pensionatet kände igen
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
