Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Som innehåller den ganska lärorika berättelsen om Karl Gobsmans elddop, och däri man dessutom får vara med om att potatishandlarn skrattar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Karl Gobsman sprang som en osalig ande
på gatorna, från banken till sitt kontor eller rättare
sagt Makkonens. Därifrån till alla de heliga ställen,
som utgjordes av kaféer och barer, och fem gånger
om dagen till Cliffords kontor på Fredsgatan.
Men där satt bara en blond fröken.
— Har inte löjtnanten varit uppe ännu? frågade
vår hederlige Karl med andan i halsen.
— Nej! svarade den blonda.
Till sist blev han uppbragt.
— Men jag ska säga fröken, sa han, att jag
tycker det här är väldigt, kolossalt otrevligt. För jag
måste ovillkorligen träffa löjtnanten, vi ha stora
affärer, som inte få dröja längre. Herregud, det kan
väl fröken förstå! Säg! Va?
Jo, det gjorde hon nog, men det trollade ju inte
fram någon Clifford och inte några 60,000 heller.
Men Karl ville inte öppet säga, att han sprang på
detta sätt för att han behövde pengar. Sådant kan
man nämligen inte erkänna i fina världen. Där
talar man bara om stora affärer, aldrig om att de
inbringa pengar, det är lika störande som tanken
på honorar är för alla andra riktigt stora och äkta
konstnärsnaturer.
Och Karl sprang och sprang, dag ut och dag in,
trappor upp och trappor ner.
Men när han inte kunnat få fatt i Clifford ens i
dennes våning, beslöt han till sist, på uppmaning av
Rosa Mull, att ta ett stort steg, nämligen att uppsöka
Cliffords blivande svärfar, den store grosshandlar
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
