Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Som innehåller den ganska lärorika berättelsen om Karl Gobsmans elddop, och däri man dessutom får vara med om att potatishandlarn skrattar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pincus, som tjänat sina pengar på att gråta, ty alla
sätt kunna användas, och med tårar ha många
kommit långt här i världen.
Och han uppsökte honom.
Gubben bodde långt uppåt Regeringsgatan i en
trakt av Stockholm, som är ganska ödslig och
förefaller att ligga behärskad av Johannis kyrka och
bortglömd mellan livligare och mer larmande
stadsdelar. Där hade han ett ganska stort hus och bodde
själv en trappa upp. När Karl Gobsman kommit
in genom dörrn, fann han sig i en mörk liten
tambur, där en lampa brann och föreföll att ha brunnit
alltsen världens begynnelse med samma matta, röda
låga, och hela huset luktade gas och fukt, som för
övrigt många gamla Stockholmshus göra.
Gubben ropade inifrån:
— Stig in!
Och Karl steg in. Kunde man kalla Punkt
Bjug-gers kontor nere på Munkbron ett kapell, så kunde
man i sin tur kalla detta gubben Pincus’ rum för
översteprästens kammare.
Gubben Pincus var nämligen jude, men han
tillhörde dock icke dessa högt uppsatta judar, som
härstamma från änglar, ja, ärkeänglar och ännu bära
deras namn och i denna sin egenskap äro bland
judarna, vad grevar och baroner äro bland de kristna.
Ty såvitt man genom Gamla Testamentet, som är
judarnas adelskalender, vet, finns det icke någon
vare sig ängel eller ärkeängel i himlen med namnet
Pincus.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
