Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Som innehåller den ganska lärorika berättelsen om Karl Gobsmans elddop, och däri man dessutom får vara med om att potatishandlarn skrattar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rest, som fanns därav, var för tillfället inhyst i
gubben Gobsmans kontor på Munkbron, och därav sågo
måsarna ingenting, men vi förstå, att nu var Punkt
Bjuggers dynasti alldeles garanterad, ty det fanns
ett hemligt avtal mellan den lilla damen och honom.
— Du går alltså upp till lilla gubben, då? sa hon.
— Ja! nickade Punkt Bjugger, och så gick han.
Han ville nämligen veta en sak. Och möjligen
åstadkomma en sak. Och därför gick han upp till
det lilla bruna huset på Söder.
Men där hade stora förändringar ägt rum, och
när han mötte gumman, höll han på ta ett steg
baklänges.
Hon var nämligen klädd i tjockt, svart siden och
hade en guldhalskedja, guldbrosch och ringar med
ädla stenar på fingrarna!!!
Och hon såg alldeles dödsdömd ut!
— Va i Herrans namn står nu på? tänkte Punkt
Bjugger, ty varken Jenny eller Karl hade kommit
ihåg att ringa hem under dessa bekymmersamma
dagar. Man hade för sina egna angelägenheter
alldeles glömt de gamla. Och därför visste ingen, vad
som under tiden hänt där uppe på Söder.
— Se, är det rakt Bjugger, som kommer uppåt
och hälser på! Det var då nöjsamt! sa gumman och
vred sina händer, så att det klingade i ringarna. Må
Bjugger ska ha hört nå om Karl och Jenny också?
— Jo! Det har jag visst! svarade han. Jag träffar
dem då och då. Och det går ingen nöd på dem.
— Det var då välan för väl, att jag fick höre
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
