Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Som visar, hur potatishandlarn styrde vidare mot sin stjärna genom jordelivets mångahanda moln, samt i övrigt låter gamla bekanta uppträda och visar, vad Punkt Bjugger hade på plånboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•— Vi ska inte ha så bråttom nu, Lisa! sa han.
Tnu! Utan kom hit! Ett litet tag!
På skälvande knän nalkades hon fienden.
Gubben drog upp sin gamla slitna portmonnä,
precis densamma, ur vilken han några veckor förut
gett den lille Fritz Liebicks uppe i Villastan
tjugufem öre, men nu sökte han rätt på en enkrona.
— Se här, Lisa! sa han. Och det är en vacker
slant! Det är det, det! Men vi ha arbetat vi, Lisa!
Båda två! Och då är det ju så här i världen, vi vet
det, att när man är värdig så... och det är alldeles
rätt det, alldeles riktigt och rätt... så får man
belöningen! Just det ja! Så ta kronan nu, Lisa!
Lisa sjönk samman som ett filosofiskt system
inför gubbens blick, där så mycken världserfarenhet
tindrade, och hon räckte fram sin röda och tjänande
hand.
— Tackar ödmjukast, grosshandlarn! viskade hon
nästan ohörbart. Grosshandlarn är alltid så liberal!
Då gnuggade Gobsman sina händer och sken, det
var, som om han växt vid dessa ord likt plantan
för fakirens.
— Tnu! sa han nytert. Tnu!... Tnu!...
Och det var nära nog det allra vältaligaste uttryck,
hans innersta hjärta kunde ta sig.
Man må blott icke tro, att han alltid gav Lisa en
krona, då hon anmälde, att hästarna kört fram. Nej,
nej, det var bara ibland, då han var riktigt
grundligt nöjd med sig själv samt då han ville offra åt
16. —
Nordström, Jobbarfamiljen Gobsman.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
