Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Altartavlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinter — då drog ett tacksamt leende över hans
likaledes magra ansikte, ty nu tyckte han sig riktigt ha
fått tillfälle att avslöja världsmänniskans hela
fåfänga.
Lyftande på den smala hatten sa han:
— Mjuka tjänare, mitt herrskap! Jag tycks
komma lite, hm, olägligt, i det att herrskapet
tydligen ...
Men Gobsman, som dels såg på hans ögon, vad
han tänkte, och dels hade beslutat vid tillfälle ge
honom igen för hans artigheter den i april, han
sträckte handen ut över landåkanten och nådde
gubben Pappelmans axel.
— Si, god morgon, min hedersbror! sa han. Det
är misstag det, att du kommer olägligt! Det är
alldeles misstag, det! Så du ska stiga upp här nu!
Och... det är lämpligt det, mycket lämpligt, min
bror... och följa med oss! Ner i stån! Så stig
upp nu!
Gubben Pappelman hade inte väntat sig en sådan
manöver och blev högeligen smickrad samt lyfte
genast på högra benet, innan ännu dörren fällts upp.
— Hm! sa han bara, bugande i ett, med hatten
i hand. Ahåm! Hm! Hiohåm-håm! Ho! Hosch!
Hm! Hm!
Därpå steg han in i landån som i kyrkan,
trädande försiktigt som på glas, med hatten i hand och
bugande. Först mot gubben och gumman, så att han
satte rockskörten i ansiktet på Tornister. Sen vri-
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
