Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Karl Gobsmans pilgrimsfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att göra nämnda karaktär ännu lite klarare, och
därför grep hon nu in.
— Se, kära löjtnanten, sa hon med ett vänligt
leende, det är bara en sak, jag skulle vilja i all
ödmjukhet påpeka. Jag delar alldeles Polvianders
åsikt...
— Hom! sa fanjunkarn, vandrande av och an på
golvet. Han hade nämligen tänkt fortsätta, men nu
var det inte lönt.
— ...att löjtnantens far, sorgligt nog, lider av
högfärdsgalenskap, och det tyder ju denna hans
donation på. Hade han varit uppfylld av verkligt äkta
människokärlek och velat icke sig själv utan
människorna gott, skulle han ju ha kunnat donera
tiondelen, 50,000 kronor, som redan är en efter våra
små svenska förhållanden storartad summa, till en
frisäng på ett sjukhus, till fattigvården eller något
dylikt, men att donera en halv million till något så
pretentiöst som Nationalmuseum, det säger bara, att
han glömt alla familjehänsyn och alla hänsyn för
det passande, ty det måste finnas former och
gränser även för donationer! Detta ville jag säga, herr
löjtnant! Att här se vi, vart en gränslös fåfänga,
självgodhet och självöverskattning kan föra oss
människor, och att löjtnanten tagit saken i sin hand
är bara hedrande för löjtnantens taktkänsla!
Karl var färdig att pussa gumman på mun efter
detta anförande, men han sade i stället:
— Jag är verkligen kolossalt tacksam för de
orden, hennes nåd, för herregud, det är ju själv-
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
