Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Andra kapitlet. Af vilket man erfar hvad Ivan Ivanovitsch önskade sig, hvad Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch samtalade om och hur samtalet slutades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om ej Ivan Nikoforovitsch sagt detta ord, skulle
de hafva grälat en stund och sedan helt vänskapligt
skiljts åt som vanligt, men nu blef forhållandet
annorlunda. Ivan Ivanovitsch vardt alldeles utom sig af
vrede.
»Hvad var det för något ni sade, Ivan
Nikoforovitsch», frågade han och höjde rösten.
»Jag sade, att ni liknade en gåse, Ivan
Ivanovitsch!»
»Hur vågar ni, min herre, att med glömska af
anständigheten och den aktning man är skyldig en
persons rang och familj skymfa mig med en så nedrig
benämning?»
»Hvad är det för nedrigt i det...! Hvarför
flaxar ni med armarna på det der viset, Ivan
Ivanovitsch?»
»Jag frågar er ännu en gång, hur vågar ni, att
glömsk af all anständighet kalla mig gåse?»
»Jag ger er anständighet så många som flyger
och far. Hvarför snattrar ni så der, Ivan
Ivanovitsch?»
Nu kunde Ivan Ivanovitsch ej längre beherska
sig. Hans läppar darrade, munnen liknade ej mer
bokstafven Ѵ, utan hade antagit formen af ett О.
Ögonen blixtrade så hotande, att någon annan än
Ivan Nikoforovitsch skulle känt sig helt ängslig till
mods. Det var ytterst sällan Ivan Ivanovitsch visade
sig på detta sätt. Han måste för att bringas derhän
vara retad till ytterlighet.
»I så fall får jag meddela er», utbrast slutligen
Ivan Nikoforovitsch, »att jag ej vidare känner er!»
»Nå, det var en förskräcklig olycka! Ni kan
vara alldeles lugn! Jag tänker inte gråta för det»,
svarade Ivan Nikoforovitsch. — Han ljög, vid gud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
