Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Sjunde och sista kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda började knuffa dem bakifrån för att fösa dem
tillsammans och ej släppa dem, förr än de räckt
hvarandra händerna. Ivan Ivanovitsch — han med ena ögat
— lyckades temligen bra i sina ansträngningar med
Ivan Nikoforovitsch. Det gick visserligen något snedt,
men han närmade sig i alla fall platsen der Ivan
Ivanovitsch stod. För polismästaren deremot bar det
alldeles på tok, emedan han ej kunde styra sitt
sjelfsvåldiga infanteri, som denna gång ej lydde något
kommando, utan liksom på trots förde honom åt motsatt
håll mot hvad han sjelf ville (hvilket må hända äfven
berodde på att middagen blifvit fuktad med alla
möjliga slags fruktviner). Ivan Ivanovitsch kom
härigenom att falla öfver en dam i röd klädning, som af
nyfikenhet trängt sig för långt fram. Denna
tilldragelse bådade intet godt. Emellertid intog domaren,
för att förbättra saken, polismästarens plats, drog till
sig allt snus som fans qvar på öfverläppen och började
knuffa Ivan Ivanovitsch åt rätt håll. I Mirgorod är detta
det vanliga sättet för förlikning; det påminner något
om bollspel. Så snart domaren knuffade till Ivan
Ivanovitsch, körde den enögde Ivan Ivanovitsch sin
axel mot ryggen på Ivan Nikoforovitsch, från hvars
ansigte svetten lackade som vattnet från en råtta i
regnväder. Oaktadt de båda vännerna envist stretade
emot, stötte de dock till sammans, hvilket mycket
berodde på att de opererande erhöllo kraftig undsättning
af öfriga gäster.
Då de stött till sammans, trängde man sig
omkring dem för att slutligen förmå dem räcka hvarandra
händerna.
»Gud vare med er, Ivan Nikoforovitsch och Ivan
Ivanovitsch!» ropades det. »Bekänn på samvete, hvar
för ni blifvit ovänner! Säkerligen för någon struntsak!
Skäms ni inte både inför menniskor och gud?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
