Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Sjunde och sista kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som pojkstreck för en gubbe eller rosor för en käring.
Vädret hade då för tiden stort inflytande på mig:
var det ruskigt, kände jag mig ruskig. Icke desto
mindre märkte jag hur mitt hjerta började häftigt
klappa, då jag närmade mig Mirgorod. Gud, hvilka
minnen! Förr lefde i den gamla goda staden två
makalösa vänner, förenade med innerligt rörande
tillgifvenhet. Huru många framstående män hade ej dött sedan
dess! Domaren Demjan Demjanovitsch hörde ej mer
till de lefvandes antal. Ivan Ivanovitsch, han med
ena ögat, hade äfven sagt farväl åt verlden. Jag körde
Storgatan framåt. Öfver allt voro stänger uppresta
med halmkärfvar i toppen; man höll på med någon
ny planering. Några kojor voro redan nedrifna.
Lemningar af plank och staket stucko melankoliskt fram
i töcknet.
Det var helgdag. Jag lät min med bastmattor
täckta kibitka hålla utanför kyrkan och steg in så
tyst, att ingen märkte mig. Sanningen att säga
behöfde jag ej frukta någonting dylikt, ty kyrkan var i
det närmaste tom; äfven de gudfruktigaste tycktes
synbarligen vara rädda för smutsen. I den dystra
eller, rättare sagdt, plågsamma dagern gjorde vaxljusen
ett egendomligt och på samma gång obehagligt intryck
på sinnet; det mörka förhuset föreföll särdeles
bedröfligt; de aflånga fönstren med sina runda rutor
gräto regntårar. Jag drog mig till baka till förhuset
och vände mig der till en ärevördig, gråhårig gubbe
med frågan: »var god och säg mig, om Ivan
Nikoforovitsch lefver än?» I samma ögonblick flammade
lampan till framför helgonbilden och kastade sitt sken
rakt i ansigtet på min granne. Hur förvånad blef
jag ej, då jag urskilde bekanta anletsdrag! Det
var Ivan Nikoforovitsch sjelf! Men hvad han hade
förändrats!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
