- Project Runeberg -  Wärend och wirdarne : ett försök i svensk ethnologi / Första delen /
147

(1863-1868) [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Hedna-kult - § 33. Blotstenar. Elfvestenar - § 34. Blothorgar. Blothögar. Hof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

end och annorstädes inom Göta rike förekomma, äfven
varit nyttjade till smörjning och offring, och att de
aåledes äro gamla blotstenar, vid hvilka våra förfäder
öfvade den gamla Elfvebloten och eljest blotade för
sina gudar och naturvättar.

§ 34. I sin mer utbildade form förekommer
offerstället i helgelunden såsom ett stenröse, hvilket
än i dag uti Wärendsmålet far namn af Harg (n.).
Horg (m.), Stenliorg (m.). Såsom bekant finnas , dessa
ord äfven i nordiska fornspråket och betyda der en
offerplats; begge dessa begrepp sammanfalla
således med hvarandra i språket. Huruvida nu Harget
eller Horgen ifrån början tillika var ett graf-rör
eller ätte-kummel, är ett spörsmål som vi
öfver-lemna till våra fornforskares afgörande. Men all
anledning saknas åtminstone icke till en sådan förmodan.
Enligt det föreställningssätt som var rådande hos
våra hedniska förfäder, blef den aflidne efter döden
ett slags vätte, som bodde i sin grafhög, på samma
sätt som elfvorna i källan eller vård-trädet. Det låg
då nära till hands, att genom blot på grafhögen låta
honom njuta andel i de framburna offren, och vi
finna i den husliga kulten bestämda spår af ett
föreställningssätt, enligt hvilket man trodde gud ar ne,
likasom de aflidne, osynligen närvara vid de
lefvandes offer-samqväm. Samma tanke
framträder äfven i medeltidens bruk att i kyrkorna
nedlägga helgonens qvarlefvor och der begrafva sina döde,
och låter spåra sig, ehuru mindre tydligt,, i den
Wär-endska folktron om Kyrko-grimmen, och i sägnen om
Kaja, som blifvit lefvande begrafven i blothorgen i
Kaje-lund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:08:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gohcwow/1/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free