Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 94. Menniskans ofrihet under andra väsens tydor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man följdriktigt, att naturvättarne eller natur-andarne
blott kunde verka på menniskan medelbarligen,
genom att först verka på hennes hamn och sedan
genom denna på hennes kropp. Wärendsqvinnan
Ingeborg i Mjärhult trodde således, ännu på 1730-talet,
»att menniskan och hennes Hamn voro så förenade,
att när den öfverjordiska menniskan led, så led ock
den underjordiska, och tvärtom, när den
underjordiska menniskan blef skadad, så tog den
öfverjordiska lika del deraf (nam quod est superius est sicut
inferius). Hon trodde, att när menniskorna gingo,
om deras Antipodes råkade att passera
någon Vätts, Elfs, Rås eller något dylikt
spökes hemvist i jorden, skulle den
underjordiska menniskan blifva skadad, och
följaktligen den öfverjordiska menniskan lida. — —
Hennes pathologie eller omdöme var merändels, att
patienten låtit sitt vatten på något rum, eller att
han sofvit på något ställe, eller att han tagit af
något träd, som varit helgadt af någon ande, eller
ock att patienten fått sjukdomen af luften, af
vattnet, af elden eller jorden.»[1]
Hela detta föreställningssätt bibehåller sig
hufvudsakligen oförändradt än i denna dag, och vi
hafva redan i det föregående anfört mångfaldig
förgerning och sjukdom, enligt folktron vållad af olika
naturväsen. Hit hörer således: Elfven (§63),
Elfve-blåst (§ 64), Necken (§ 65), skålla Vätten (§66),
dias af Vätten (§ 67), Jord-skerfvan (§ 67),
lockas af Skogsnufvan (§ 70), Kållan (§ 71),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
