Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 111. Döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 111. Enligt den mythiska natur-åskådningen
hade mennisko-väsenet i kroppen en blott tillfällig
uppenbarelseform. I döden afkläddes menniskan detta
tillfälliga hölje. Döden sjelf fattades såsom ett
hemlighetsfullt mythiskt väsen, som, i likhet med andra
onda väsen, icke ens måtte nämnas vid sitt rätta
namn. Wärendsbon säger derföre ogerna att någon
är död, utan nyttjar af gammalt en omskrifning,
såsom: »han är all», »det är bestäldt ined honom»
o. s. v. Om dödens mythiska personlighet erinra
ännu åtskilliga gamla ordspråk, såsom: döden blås
inte i horn; döden ser inte efter åren; döden låter
inte skrämma sig o. s. v. När någon ryser häftigt
till, tror Wärendsbon än i dag, att det är döden, n
som går öfver hans gråf. Innan döden, genom
sina starka tydor, kan tvinga mennisko-väsenet att
lemna sitt kroppsliga hölje, uppstår dem emellan en
osynlig kamp, ur hvilken döden bortgår såsom
segervinnare. Denna kamp är döds-kampen, och om en
menniska, som håller på att dö, nyttjar man ännu
det mythiska uttrycket, att hon kämpar med
döden.
På ett vida senare skede, då menniskoväsenet
redan utvecklat sig till en personlighet, som i lifvet
ledsagas af sin följes-ande eller Vård (§ 92),
föreställde man sig, att Vården öfvergifver menniskan
eller går bort ifrån henne, i det ögonblick hon
blir feg eller döden nalkas. Man nyttjar derföre
ännu i vårt språk ordet gå bort om dem som aflida.
Enligt wärendsk folktro är Vårdens bortgång ibland
till och med förnimbar, och man hörer icke sällan
af gamla qvinnor, som vaka hos döende, hurusom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
