Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 119. Gengångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gaf honom till, så fick han igen sin yttre och inre
frid. Men ett sådant nattligt besök vid grafven hade
sin stora fara, och om dråparen vid bortgåendet såg
sig om, så kom kyrkogrimmen (§ 87) efter honom
och ödde honom.
Hade den döde varit girig, och, efter gammal
hednisk sed, gömt undan penningar eller annat gods,
så troddes han gå igen och vakta på sin skatt,
enligt samma föreställningssätt, som i en ännu äldre
tid gaf upphof åt mytherna om draken, hönan och
penga-gasten. Det är derföre folktro, att man aldrig
må gömma någonting i springor och andra
skrymslen; ty då får man efter sin död gå igen, för
att se efter hvad man gömt.
Likaledes om någon eljest varit kärt fästad vid
detta jordiska, eller djupt fattad af någon lidelse,
så får han efter döden gå och uträtta hvad han
tänkt här i verlden, och far så alltjemnt om
nätterna emellan hemmet och grafven eller emellan
kyrkan och grafven.
Slutligen i fall någon omkom i skogen, i vattnet
eller på annat lönligt sätt, så troddes han gå
omkring såsom gengångare, och förvilla folk, eller
spöka hos dem i husen, tills man letat rätt på hans
lik och visat detsamma tillbörlig heder. Enligt
me-deltids-tro var härvid framför allt angeläget, att den
döde fick hvila i vigd jord. Att icke bli ärliga
be-grafven, eller att icke få kyrkogård, att dömas till
en åsna-begrafning eller till att nedgrafvas i
hästa-backen, är således en skärpning i
dödsstraffet, som ända till senare tid qvarstått i våra
svenska lagar, och som noga sammanhänger med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
