Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 119. Gengångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om natten låg och tänkte på sin käraste. Då
klappade det på dörren, och när hon öppnade, var det
hennes fästeman, men blek och förändrad. »Följ
mig!» bad han henne. Ja, det ville hon gerna; hon
satte sig så upp på hästen, bakom sin fästeman, och
de drogo åstad på kyrkovägen. När^de kommit ett
stycke, qvad ryttaren:
»Månen han skrider,
den döde han rider.
Allra kärestan min, är du inte rädder än?»
»Nej», svarade flickan, »huru skulle jag vara rädd,
när jag får följa med dig!» Om en stund sjöng
ryttaren åter, såsom förra gången; men fick allt samma
svar. Tredje gången likaledes. Slutligen kommo
de till kyrkan. Der steg mannen af hästen och
gick in på kyrkogården, hvarest han begynte kasta
upp en graf. Men då förstod flickan, att hennes
fästeman var död och att han gick igen efter döden.
Hon flydde nu förfärad bort och klappade på hos
presten. Der blef hon insläppt, och kom så ifrån
gengångaren och till bys igen.
I sammanhang med hela detta föreställningssätt
är det äfven wärendsk folktro, att om snickaren
råkat göra den dödes likkista för kort, så knakar det
i kistan om natten och blir förskräckligt buller och
oljud. Har snickaren lofvat kistan färdig till någon
viss tid och ej håller ord, kan han äfven vänta, att
af den döde bli hemsökt med hvarjehanda buller och
annat spökeri.
För att hindra oroliga, syndiga och vid lifvet
kärt fästade menniskor, att gå igen efter döden, har
man i Wärend af ålder iakttagit åtskilliga karakte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
