- Project Runeberg -  Wärend och wirdarne : ett försök i svensk ethnologi / Första delen /
479

(1863-1868) [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 121. Spöke

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

§ 121. Med den christna verlds-åskådningeos
seger öfver hedendomen, upplöser sig långsamt det
äldre mythiska menniskoväsenet i sina begge
motsatta beståndsdelar, Själen och Kroppen. Den döde
kan nu icke mer gå igen lekamligen, utan hans
kropp hvilar liflös i jorden, medan hans själ drager
bort till något rum utom densamma, för att njuta
lönen för sina onda och goda gerningar.

Men det äldre hedniska föreställningssättet var
alltför djupt rotadt, för att kunna på en gång
öfver-gifvas. Nedom och vid sidan af kyrkans lära
bibehåller sig således en folktro, som, hela medeltiden
igenom och än i dag, står uppå rent hednisk grund,
ehuru alltmera påverkad af de nya christna idéerna.
I denna folktro förknippar sig det hedniska
föreställningssättet om menniskans följes-andar, med den
utifrån lånade idén om en Satan, såsom princip för
det sedligt onda. Menniskans onde följes-ande, den
onde, som följer menniskan, betraktas då alltmera,
först såsom en puke eller ond ande, och sedan
såsom Satan sjelf. Huru för öfrigt denne medeltidens
Satan sjelf bibehåller förvridna drag af den i två
motsatta väsen sig upplösande hedniske Oden, ha vi
redan i det föregående (§ 52) allmänneligen påvisat.

Ur det äldre hedniska föreställningssättet om
gengångare, utvecklade sig på detta sätt medeltidens
folktro om Spöken. Ett Spöke är nemligen icke längre
menniskoväsenet sjelf, som, fördt af sina jordiska
känslor och böjelser, efter döden går igen på jorden;
utan menniskans onde följes-ande, den Onde,
eller, efter christen medeltids-tro, Oden, Skam, Lucifer
eller Satan, som tager något af den dödes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:08:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gohcwow/1/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free