Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Näringsfång - § 145. Jordbruk på svedje-land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gärdesgård helt löst omkring fällan. Första sommaren
såddes här Rofvor, som blefvo ansenligt stora och söta.
Sedermera såddes här Finn-råg eller Vinter-råg, emot
hösten eller efter midsommaren, som med hackor
nedkrattades och året derpå gaf en hög råg,
hvilken afskuren klöfjades på häst-ryggen och
hemfördes. Året efter sädes-bergningen stod fällan ännu
instängd och gaf högt, löst gräs, på hvilket hästarne
och ung boskap betades. Vintren härefter
hemkördes smetveden i gärdsgården, som sönderhöggs och
uppbrändes i huset».
»Sedan fällan var utlagd till betesmark, vexte
på henne ett smått och lågt gräs, besynnerligen
Fårgräset, Veronica och ormbunken, som här kallas
Bräken. Ändteligen begynte Ljungen taga öfverhand,
så att han täckte hela marken, och små tallar,
granar och enbuskar begynte öfverallt uppkomma. På
en så utmagrad jord kan då intet annat vexa, än
endast den torra, magra och onyttiga ljungen, som
här trifves liksom i Finland mer än väl, och det för
ingen annor orsak, än att marken, genom svedjande
i så många tidehvarf, blifvit alldeles utmärglad och
försatt i största magerhet. Nere i Sunnerbo, så väl
som på andra ställen i Småland, ses ofta stora och
vidsträckta fält, helt nakna och skoglösa, öfverhöljda
endast med en hög ljung, som går upp till knäs, der
ingenting kan vexa på den torra alfven, utan ljung,
och ibland den något får-gräs, och kallas dessa
fälten ryar»[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
