Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundar, och frågade Kettil, om denne ville låta honom få igen sin
runo-skräppa. Men Kettil kastade en runo-kafvel, hvarmed han
band begge hundarne. »Släpp mina hundar!» sade Oden. »Nej»,
svarade Kettil, »ty du låter dem göra mig skada». Oden sade:
»du skall aldrig mer höra af dem; men möt mig i morgon, så
skall jag skrämma dig!» »Det törs jag väl göra», svarade Kettil.
Andra dagen kom gubben i Ufvela-berg och hade med sig en
stor tjur, och tjuren var så stark, att han bröt ned sjelfva träden
i skogen. Men Kettil kastade den andre runo-kaflen och band
tjuren. Då sade Oden: »släpp min tjur!» »Nej», svarade Kettil,
»ty du låter honom göra mig illa». Oden sade: »du skall inte
mer behöfva frukta honom. Men möt mig i morgon, så skall jag
förskräcka dig!» »Ja, det är jag inte rädd för», svarade Kettil.
Tredje dagen möttes de åter och Oden hade då Haf-frun i
följe. Men Kettil kastade sin tredje runo-kafle och band henne.
»Släpp henne!» sade Oden. »Nej», svarade Kettil; »ty du låter
henne göra mig ondt». Oden sade: »du skall ej mer behöfva frukta
henne». Kettil löste så Haf-frun och dermed drogo de hvar till
sitt. Men Kettil behöll runo-kaflarne och många sägner äro att
om honom förtälja. Efter den dagen fick han heta Kettil Runske.[1]
§ 53. Oden heter i Slätthögs socken Ode, och omtalas såsom
en ond ande. Han håller till i hus, der folket lefver illa, och man
nyttjar härom sådana uttryck, som: »der och der lefva de så illa;
der är visst sjelfve Ode». Äfven i Skatelöfs socken
förekommer samma språk-form, så att Odens-tyg, Satans-tyg eller Pockers
följe ännu får namn af Oa-rot (icke Onrot, såsom ordet felagtigt
skrifves s. 228), d. v. s. Oda-rot, Odes-rot.
I en ny språk-form omtalas djefvulen, under namn af Foen.
Man talar således ännu i Skatelöfs socken om Foens Oa-rot, och
samma språkform, Foen, brukas äfven i Westbo (Hestra s:n). I det
öfriga Wärend får samma väsen eljest heta Faen. Oden, Oen,
Foen, Faen, äro således i Wärends-målet blott olika former af ett
och samma ursprungliga namn.
Öfriga benämningar på det onda väsendet äro i
Smålands-målet:
Haen, Hammen, Hanningen, hvaraf svordoms-formeln:
»Hanning grann!» »Hanningen grann!»
<i>Suen (ɔ: suden, af vb. sjuda). Suren.
§ 54. Hedendomens föreställningar om en Gud, som ljungar
i molnen och beherrskar den lägre luft-kretsen, äro ännu märkbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
