- Project Runeberg -  Wärend och wirdarne : ett försök i svensk ethnologi / Andra delen /
xxvi

(1863-1868) [MARC] Author: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skrikan svarade:

»bry dig inte, bror Mickel!»


Märren gaf di åt sin föl-unge och räfven ville taga honom.
Men räfven högg miste, så att han bet i svansen på märren och
fick dervid ett slag, så han flög långt bort. Då ropade haren:

»hvarthän, bror Mickel?»


Räfven höll god min och svarade:

»i skjuts, i skjuts,
för brinnande lifvet!»


Storken bjöd räfven på bröllop. Så hade han dryck i en
flaska med trång hals, der stack han ned näbben och drack, och
sade derefter till räfven:

»drick nu, bror!»


Någon tid efter bjöd räfven storken på bröllop. Så hade han
torkat en kaka i ugnen; af den åt han sjelf och bjöd sedan storken,
sägande:

»ät nu, bror!»


Svanorna kampades, hvilka som kunde flyga längst. Så var
det en skock, som inte ville stadna, förr än de kommo till
verldens ända. Ja, de kommo dit; men när de kommit fram, var der
så kallt att de fröso fast i skyarne. Der synas de ännu fara och
och flaxa med vingarne. Det kalla vi för Nordskenet.

Räfven kom gåendes ur en dyk-skog (ɔ: småskog), så mötte
han Ugglan. »Har du träffat några bon eller ungar?» frågade
ugglan. »Ja, har jag så», sade räfven. »Du måtte väl inte ha
tagit mina ungar!» sade ugglan. »Hurudana se de ut?» frågade
räfven. »Jo», sade ugglan, »det är de vackraste en kan se». »Nej»,
sade räfven, »de som jag tog, voro det ledaste en kunde se.» —

Räfven hittade ett mosshumle-bo och ville gerna komma åt
honungen. Så fann han på råd och räckte fram svansen, tills alla
humlorna hade fastat sig deri; då sprang han bort och bar alla
humlorna med sig. Sedan vände han tillbaka och åt upp honungen.

När han så vandrat ett stycke, mötte han björnen. »Du
slickar dig om munnen», sade björnen, »jag tror att du har ätit
honung.» »Ja, har jag så», svarade räfven. »Hvar fick du den?»
sade björnen. »Jo, jag gjorde så och så», svarade räfven. »Du
är då alltid fintlig!» sade björnen. »Godt, den som viste, hvar jag
ock skulle få mig lite honung.» »Åh, det går • väl an», svarade
räfven, »om du bara vill följa med. Jag har hittat ännu ett
humlebo här in i skogen.»

Men räfven tänkte bara på skälmstycke, såsom han aldrig varit
annat än en skälm. Han förde så björnen till en stor stock, som
låg klufven i skogen, med kilen i. »Stick nu in svansen», sade
räfven, »här är fullt med humlor och här finner du honung!» Ja,
björnen gjorde så. Men när björnen stuckit in svansen, var räfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:09:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gohcwow/2/0501.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free