Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg och Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När så trösket var slut, skulle de till att kasta. Då sade
räfven: »antingen vill du ha större hopen eller mindre hopen?»
»Jag tar större hopen», svarade björnen. Ja, räfven kastade, och
när allt var färdigt fick björnen taga agnarne. Men räfven,
stackare, han nöjde sig med att taga den mindre hopen. (Jemtland. Herjedalen).
Djurens läten och foglarnes sång bevara ännu spår af den
tale-gåfva, som allt lefvande egde i tidens morgon. Wärends-sägnen är
i synnerhet rik på hithörande drag, dels lemningar af den uråldriga
djur-fablen, dels ock yngre karakteristiska yttringar af en ystert
lekande folk-fantasi. Såsom prof meddela vi följande:
Ring-dufvan kom till en hustru som höll på att ysta, och
bad henne om lite ost. Men qvinnan skulle laga till slåttra-öl och
ville inte ge någonting. »Ja», sade dufvan, »så skall jag sitta i
alla tider och skämma ut dig.» Derefter satte hon sig i skogen
och begynte ropa:
»hu- stru,
hu- stru,
stor — —
har du.»
»tackad vare Gud!
den hvita kon vannt jag.»
»ko, ko
fick du.»
»karlar, karlar, karlar, karlar, byten hvad rätt är!»
»käre bröder på byte-backen, byten det som rätt är!»
»skut ut,
skut ut.»
»du Tyke skut ut
min stut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
