Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamanthjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
»Tack, fru Baudin, jag skyndar!»
»Men, se er om, att ingen följer er, ty här
finnas spioner öfverallt.»
Den unge mannen tog en låg, rundkullig hatt
med breda brätten, samt kastade en vid, svart kappa
öfver axlarna och skyndade utför trappan.
Klockan var 10 på kvällen, och få människor
syntes på gatan. Mannen gick med fasta steg
genom den gamla stadsdelens trånga labyrinter.
Här och där flämtade ett vargöga, hängdt i sin
kedja öfver gatan. Vandrarens hjärta bultade
våldsamt. Tankar och minnen strömmade på honom,
lian mindes, som om det varit i går, då han ung,
knappt tjuguårig, kom från det kalla, älskade
fäderneslandet till det glänsande hofvet i Paris, rik
på lycka och förhoppningar. Bärare af ett fräjdadt
namn, var han själfskrifven i Versailles’ lysande
salar, och här såg han för första gången Frankrikes
tjusande drottning, Marie-Antoinette, som den tiden
hänryckte ett helt folk. Han mindes de glada
herde-lekarne i Trianons härliga parker — — — »och»,,
fortsatte han sin tankegång, »huru annorlunda förr
mot nu. Folkvidundret höjde sitt rytande, och bragte
fasa öfverallt. Den 5:te oktober kom, och nu
började kungafamiljens Golgatha. Men ännu lefde
hoppet, trots man bevakades nästan som fångar i
Tuil-lerierna. Man sökte fly. Allt ordnades så väl som
det var möjligt af de få vänner, kungafamiljen ägde
kvar, däribland af Guiche, Fiavigny och mig. Vi
kommo lyckligt ur Paris natten till den 23 juli,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
