Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
tyst och sluten och allt emellanåt stack artistblodet,
eller låt oss säga, zigenarblodet, fram på- ett för
Helena främmande sätt. Det var af den djärfve
»fäktaren», af den stolte Cariolanus, af den ädle
Horatio och den glödande Romeo hon låtit sig
tjusas, men nu, afklädd den prunkande
teaterskruden, återstod för henne blott en ganska vanlig herre,
som hon icke förstod och hvars syn på lifvet hon
ej kunde fatta.
Axel hade redan från början erfarit ett tvång
och han kände att han kommit in i en sfer, där
han ej hörde hemma. Redan i första början hade
fadern, statsrådet, med förnäm likgiltighet behandlat
honom. Ja, när han var där på
hvardagsmiddagar hade statsrådet ensam spisat på sina rum.
Till och med på betjäntens min, såg han att han
icke hörde till huset. Helena var ju skön och
ståtlig och ägde alla de talanger som äro vanliga
i hennes värld, men likväl förblef hans hjärta
kallt och oberördt. När han någon afton satt
hos Helena och hennes mor i förmaket, så var
han tyst och tvär och behandlades af Helena
som en betjänt: »Axel, gå efter en pall och sätt
under mammas fötter!» »Axel, gif mamma hennes
schal...» Det var som om han repeterat sin roll,
Axel i Björnstjerne Björnsons »De nygifta» på
teatern. Han tyckte sig knappt kunna andas. Hela
hans stolthet reste sig mot detta slafveri och han
kände att snart skulle konstnären dö inom honom.
Det måste bli ett slut på detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
