Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
tidens teatervärld. Lilla Blenda var för öfrigt] ej
så litet egensinnig, och mellan henne och den barske,
konstälskande och mycket fordrande regissören
uppstodo ständiga strider, ty lilla Blenda hade svårt att
lyda och foga sig.
Sålunda hände sig en gång att det var
generalrepetition på en pjes, i hvilken fröken Blenda hade
en liten roll, men hon behagade ej infinna sig.
Regissören blef ursinnig och sände bud att hon
genast skulle komma. Budet anlände i hennes hem
och fann Blenda hvilande på en divan iklädd en
hvit, elegant peignoir, samt med en stor docka på
armen. Sedan budet framfört sitt ärende utbrast
Blenda: »Säg den grofva, gemena karlen, att jag
varit på bal och behöfver - hvila mig!» Budet
öf-verbringade svaret ordagrannt och regissören
utbrast i skratt: »Jo, sådana skulle vi ha många vid
teatern!»
Oaktadt all sin excentricitet och fåfänga var
Blenda dock i det hela en bra flicka, som icke
ville göra någon för när. Utan verklig talang som
hon var, blef dock inom få år teatern henne
odräglig och ju mer hon lade sin ungdom bakom sig,
dess klarare insåg hon lönlösheten att fortsätta.
Hennes skönhet var dock fortfarande den samma.
Så begaf hon sig från Stockholm, och en vacker
dag öfverraskades världen af ett meddelande att
hon skänkt hand och hjärta åt en ung, framstående
vetenskapsman. Det var således icke längre endast
Kristus eller Karl XII, som intogo piedestalen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
