Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
dansgolf med själfva lyckans huldgudinna. Jag är
ej född att lefva ett snäcklif i detta trånga, futtiga
land — jag vill ut i världen, vinna en infattning,
som anstår mig, och jag tänker inte för alltid
framsläpa ett uselt krämarlif som du, bror Stenman.»
»Ja, kära Söderheim, vi små stackare, vi
små-krämare få ej flyga så högt — vi få skrapa hop
småslantarna och äta vår billiga mat bakom vår
disk och vara glada åt att kunna göra hvar man
rätt. Det är mycket tarfligt alltsammans, det
förstås — men kanhända man då, när man blir
gammal har en slant öfver och tak öfver hufvudet.
Ser ni, pengar är dock det första här i världen.
Guld är lycka, anseende, makt — det är allt, det
är kanhända sorgligt, men det är så.»
Med flammande blick och graflik stämma
deklamerade Dahlquist: »Ej mer än så gör svart till hvitt,
fult fagert, dum klok, feg tapper, lågsint ädel!
Det guldet är som bräcker kvinnodygd och fläckar
Hymens rena bädd! Du usla guld, jag hatar dig!»
»Kära Georg, du är ett stort barn. Öfverge
din aln och följ din ofta uttalade längtan. Köpman
blir du aldrig, men måhända du kan bli en hjälplig
skådespelare.»
»Sa’ du hjälplig, usla krämarsjäl? Jag" skall bli
en Garrick, en ny Ludvig Devrient, och furstar och
konungar skola vara min parkett! Du anar ej hvad
som jag har inom detta breda bröst och hvad som
flammar under detta gudaborna hvalf!» och
Dahlquist pekade på sin majestätiska panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
